Sjukdomsdravel

Jag har gått och blivit sjuk. Ont i magen, feber, frossa och matthet i kroppen.
Jag är inte vidare trevlig när jag är sjuk för jag tycker ju så himla synd om mig själv.
Och när man tycker synd om sig själv ska borde man ju skämma bort sig själv. Eller hur?
Så därför tänkte jag, när jag sedan åker in till stan för att hyra film även köpa med mig choklad, chips och frukt. För det får man väl göra när man är sjuk? Även fast man är en fattig student.
Jojomen, det får man. Så det ska jag göra.
Nehejnej, det är dags att agera vuxet även om sjukdom har infunnit sig och därför gå och ställa sig i duschen så man ser ut som folk.
Hur de nu egentligen ser ut?

Avatar

Avatar, den filmen tror jag är fantastisk. Jag får behagliga rysningar bara av att se bilderna, hur vore då inte filmen i sin helhet?

Kärlek

I helgen har jag varit hemma hos min familj. Det har varit underbart. Ren kärlek.
Jag, liksom många andra i den här världen värdesätter kärlek högt.
Jag tycker jag är kärleksfull. Och jag har sårat mina fina vänner många gånger. Ser ni? Kärlek är svårt efter redan två motsägelsefulla meningar.
Ibland har jag kommit för nära och tårarna tillhörande den tilltalande kan inte riktigt hållas tillbaka. Ord sårar. Jag blir påmind om det ibland. Jag blir påmind om att jag har satt förevigt sittande brännmärken i mina vänner. Märken som alltid kommer svida när de rörs vid. Jag funderar på om de märkena någonsin kan läkas om jag lägger tillräckligt med is och kärlek på dem. Kan isen bedöva dem och kan kärleken sen lösa upp den tjocka klumpen i halsen som de faktiskt framkallar så fort de kommer upp i tankarna? Eller kommer det inte spela någon roll hur mycket jag än försäkrar mina vänner om att deras beteende är okej - kommer de ändå fundera på om jag talar sanning?
Ja, jag talar sanning. Era beteenden är älskvärda, och jag är ledsen för att jag har sårat er och för att jag har fått er att gråta när jag har kommit för nära eller inte tänkt ut mina ord.
Kärlek är för värdefull för att lekas med. Det är något jag inte kommer bli fullt lärd om under mitt liv. Jag kommer säkerligen skrika för kärlek i min framtid kommer missförstås. Jag kommer tacka för min familjs omtänksamhet, de där små sakerna ni vet. Som när mamma ringer och frågar vad jag vill äta för pizza när jag kommer hem om några timmar. Jag kommer bli svag i hjärtat när mina vänner ställer upp för mig när jag själv vill rycka av mig en arm, och sen ett ben och fortsätta i det scenariot tills jag bara är en hög med delar som inte kan tänka. Jag kommer nästan säkert börja darra i kroppen och mina ögonlock kommer börja fladdra när jag tänker på att jag alltid har vänner jag kan vända mig till om saker och ting skulle bli svåra.
Jag kommer vilja hoppa högt av glädje och göra sådanadär fina lyckohopp som Sara kan när jag inser att det är min omgivnings kärlek som gör mig lycklig. Kärlek gör mig lyckligare.
Kärlek är när min kusin frågar mig om jag vill ha kläder av henne. Kärlek är när mina vänner ringer mig och ber om råd. Det visar på att de litar på mig, och det finns ingen tillit om det inte finns någon kärlek. Kärlek är när jag och min bror, min mamma och min pappa munhuggs. Kärlek är när jag får slå in julklappar tillsammans med min pappa och tissla om att 'mamma kommer bli så nyfiken på vad detta kan vara..!'. Kärlek är när min bror erbjuder sig att komma och hämta mig i Mölndal, helt utan några kostnader för mig. Kärlek är när människor vill umgås med mig. Kärlek är tålamod med människors enerverande sidor.
'Kärlek är en blick som inte vet vart den ska ta vägen, den kan ju inte bara möta de där speciella glittrande ögonen..! För det vore ju pinsamt. Tänk om den där killen förstår att jag gillar honom?'
Kärlek för mig är när jag känner mig trygg, omhändertagen och fri - även om jag sitter ensam i mitt rum här i stora staden.