Ju mer jag kommer in i mitt jobb inser jag att det kanske inte är en dans på rosor. Ju mer jag är på plats, och ju mer jag får höra, inser jag de kanske inte mår så bra. Jag tänker inte vara en dumbom och försöka ändra på deras sinnen. Det tänker jag verkligen inte. De har varit med i flera år, jag i två veckor. Det är kanske på en viss grund jag står när jag känner mig laddad och nästan nervös när jag kommer till jobbet. Det kanske inte var så lätt som jag först trodde.
Jag var inte beredd på det här. Men jag tänker behålla mitt glada sinne och vara lyckligt glad när jag får jobba med de jag verkligen tycker om. De är få men attans, så naggande goda de är! De är rent av fantastiska. Jag uppskattar verkligen min vikariekollega.
När man vårdar människor så bör man vara beredd på att jobbiga händelser kan inträffa. Man lyssnar på de ordinarie hur man bör agera, man suger in varenda detalj. Och man tror att man ska reagera därefter. Det är svårt att komma ihåg vad de sa.
Och helt plötsligt kommer hundra tankar till mig på en gång. Och jag som försökte ha en tid med att tänka mindre.
Att inte tänka på om gruppen jag jobbar med nu ska upplösas (mitt hjärta darrar av åtanken - jag vill ju komma tillbaka nästa sommar och jobba med de här fantastiska kvinnorna) var ju planen. Planen innehöll även riktlinjer om att jag inte skulle fundera över mina vänners välmående så mycket som jag vanligtvis gör. Jag skulle vilja fortsätta med att inte fundera över min dejt. Måste man fundera över "vad man har" bara för att man dejtar?
Svara inte på det. Jag ville bara fråga.
Så nu när jag tänker på dagen som har gått så får jag en olustkänsla i kroppen. Det blir motstridigt när jag försöker peppa upp mig själv med poppig musik. Jag försöker helt enkelt få mig själv att känna mig som ett poppande majskorn påväg att bli popcorn, när jag egentligen känner mig som en vissen blomma. Det blir nog för motstridigt, och jag kanske borde lägga ner maskineriet och istället fokusera energin på sömn. Där är det igen, funderandet.
Och bara sådär inser jag att jag saknar min rommie något fruktansvärt. Jag har ingen aning om hur det kommer bli när vi en gång ska flytta isär. Måste man förändras frågar jag mig själv då?
Nej, det behöver man inte. Men det troligaste är att personerna du vill ha kvar i stiltje vill röra på sig.
Jag saknar Jennifer något oerhört. Och jag kan inte släppa faktumet att jag har betett mig som en idiot mot henne. Söta vackra underbara ouppnåbara Jennifer. Fantastiska, om du läser det här - jag saknar dig fruktansvärt mycket.
tisdag, juni 22, 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
