Byte av land?

Det börjar klia i fingrarna, det börjar pirra i magen. En längtan håller på att bli född.
Kommer det bli en tripp till Barcelona i sommar? Kommer det bli en weekend i Barcelona?!
Jag vet inte.. Får se! :)

Knock-Knock

Egentligen har jag inga problem. Inga alls, egentligen. Inte om jag jämför mig med en fantastisk tjej jag känner smått. Den tjejen har haft cancer och mår ofta väldigt dåligt. Jag jämför mig sällan med henne. Hon ska ha en fest i helgen som jag ska delta på. En sommarfest är det, hon beskrev den för mig med orden "den ska bli en hyllning till livet. Att jag lever."
Det känns lite mättat när jag funderar på om det är ett problem att två killar gillar mig. Jag funderar på om det är ett problem när jag vill plocka lite olika egenskaper hos respektive killar och sätta dem i en tredje "perfekt" man. Jag funderar på vad mina vänner ska säga. Kommer de bli arga på mig för att jag väljer bort någon? Och den viktigaste frågan är ändock, varför bryr jag mig om mina kompisars tycke? Jag ska välja för min skull - inte deras. Jag funderar på hur jag kan vända så mycket i känslor. Jag är som en pendel ibland. Ena dagen är det fantastiskt, andra dagen är det rätt så mycket mindre bra. Och så funderar jag vidare på om någon av de här killarna verkligen är någon för mig. De är jättefina killar, det är de verkligen! Den ena retas hela tiden och tilltalar min retsamma och skämtsamma sida. Den andra kan jag verkligen prata med. Våra två dejter har hamnat på ungefär 10 timmar tillsammans. Det är långa dejter. Jag funderar på hur mycket jag kan kräva. För vad är jag att erbjuda?
Thea säger att jag förtjänar det bästa. Det får mig att fundera. Varför gör jag det? Kan jag erbjuda det bästa för någon? Kan jag vara innerligt bäst för någon, eller är frestelsen för närhet och uppskattning för stor? Finns sann kärlek? Och hur vet man att man har hittat den?
Kan man förändras som människa? Kan beteenden som man tycker är halvt destruktiva tränas bort? Och det viktigaste av allt - vill jag ens träna bort mina beteenden?
Vad är jag beredd att offra hos mig själv?
Det känns som om jag håller på och snärjas in i ett nät - även om detta nät säkerligen består av mina egna psykiska virrvägar som jag skapar helt i onödan. Jag får för mig att jag är skyldig någon av de här karlarna något. Jag är inte skyldig dem något. Det är jag verkligen inte. Finns inte känslorna där så finns de inte där.
Att dejta är utelämna sig själv känns det som. Jag minns med skärpa samtalen jag och Emma hade när hon dejtade för två år sedan. Jag förstod inte hennes känslor då, det börjar bättras på nu.
Att älska mina vänner har jag inga problem med. Det är att dejta en eventuell kärlek som jag har problem med. Min kravlista blir fanatiskt lång. "Han är inte tillräckligt snygg. Han är för kort. Han har ingen rolig humor. Han har taniga armar, inte kul att bli kramad av honom. Han måste kunna laga mat. Och kunna roa mig. Och så måste han kyssas bra. Han ska vara mysig och gosa med. Och jag vill att han förstår mig." Men viktigast av allt är att jag vill vara bäst för någon - som är bäst för mig. Och jag tror inte att jag kan det.
Jag har tvivel om att en kille jag skulle kunna bli ordentligt attraherad av skulle känna likadant inför mig. Nog för att jag är snygg. Men så snygg?
Love is a riddle. Och jag känner mig fortfarande skyldig de här killarna något - när jag inte är skyldig dem något. Jag har inte gett dem några löften. Jag har inte gett dem något. Och det vet de. Det är jag själv som har problem med att förstå ordens innebörd.

Så nu ska jag gå och lägga mig. Och antagligen vakna upp med ett sorgset sinne. För jag känner mig tyngd. De senaste dagarnas sömnbrist gör utan tvekan sin del. Men faktumet att jag är rädd, missnöjd och tvivelfylld gör mig sorgsen. Dagarna som går känns uppdelade i flera dagar. Jag har svårt för att inse att jag har jobbat en heldag och sen spenderat många timmar borta i Torslanda, njutandes på klipporna vid havet.
Jag känner mig sorgsen. Så enkelt är det.