.

Fina flickor.

Sorg på kvällen

Det kan vara svårt det där, att dela med sig av sig själv till andra. Och det kan vara svårt det där, att inse när man bör värna om sitt privatliv.
När jag var liten så gick det en serie på ettan som hette (heter) "Skärgårdsdoktorn". Jag fullkomligt älskade den serien, det var höjden av livet när jag fick krypa upp i pappas famn och se hur livet var ute i skärgården. Det jag älskade mest av den serien, av det jag kommer ihåg nu, är musiken. Den instrumentala musiken. Ledmotivet var för flera år min favoritlåt; tätt konkurrerande med Whitney Houstons "I will always love you". "Mot skärgården", ledmotivet alltså, får mig nästan alltid att få tårar i ögonen. Antagligen är det tårar av glädje, eftersom det är så vacker musik och den ger mig rysningar. Och ibland är det tårar av ren sorg, för den får mig att tänka på så många saker. Instrumental musik gör så mot mig: när ingens röst upptar tankekraft låter jag mina egna tankar vila på melodin medan den flyter fram i hela mitt jag. De fyra låtar jag har från "Skärgårdsdoktorn" på min iPod berör mig starkt. Just ikväll är jag lättrörd.
Just ikväll låter jag Stefan Nilssons album med filmmusik vara grund, och bas, för mina tankar. Jag har varit ledig den här helgen. Jag har nog behövt vara ledig. Mitt jobb är inte är särskilt betungande jobb, mitt medvetna tycks vara av denna åsikt - mitt undermedvetna (det som faktiskt bearbetar händelser) må vara av annan. Jag har velat skriva av mig hela helgen, men jag har saknat orden och känslorna för ett sådant agerande.

Det är konstigt det där, att man tror på sig själv ena stunden - men vacklar i sin tro den andra.
Jag tror på att jag är klok, att jag är bra. Och att jag har förnuftiga tankar som är värda att ta i beaktande. Ändock snurrar det ofta i huvudet på mig. Det är konstigt det där, att jag kan vara någons stöd ena stunden, för att i andra vara så orkeslös att rollerna blir ombytta: jag måste bli omhändertagen. På något sätt känner jag mig utmattad. Just så känner jag mig nu. Ledsen. Och jag kan inte, kanske vill jag inte heller, förklara. Det har hänt så lite, och ändå så mycket, under de här dagarna. Jag tror inte tre dagars ledighet räcker utan jag skulle nog behöva ett par till.
Jag behöver egentid.
Jag behöver verkligen min egentid. Idag har jag sett på tre Johan Falk-filmer. 4,5 timme ungefär. Det behövde jag. Och det bästa, och värsta, är att Ida behövde öppna ögonen på mig och berätta att jag måste ta min egna tid. Tid för bara mig. För jag ser inte det själv.
Jag tror att jag måste diska, städa, hålla iordning - hela tiden. För vem undrar jag då? Ingen bor här förutom jag under sommaren, Linnea är hemma. Diskbänken är full av disk, stolen är belamrad med kläder, sängen är obäddad, det ligger väskor i hallen. Och jag bryr mig inte nog för att plocka iordning allt. Jag plockar lite i taget. Idag tvättade jag, samt organiserade i badrumshyllorna. Det får vara för idag. För personligen, jag orkar inte mer utan att känna mig slut. Allt det andra får vänta, det får verkligen vänta.