Glad för livet

Jag lyssnar sönder sånger. För närvarnade har jag hittat en ny favorit, inom en vecka kommer jag vara trött på den. Och om ungefär en månad kommer jag bli glatt överraskad av att jag har den liggandes, väntades på mig, i iPoden. För så funkar jag. Jag höjer upp ljudet så kraftigt att det enda som hörs i mitt huvud är sångerskans, eller för den delen: sångarens, röst. Jag hör knappt mig själv när jag sjunger med, såhär tjugo över två på morgonen. Tisdagen den 10 augusti 2010.
Ibland tror jag på att älska mig själv. För det är alldeles för mycket självdestruktivitet i världen, och kan jag motverka det vissa dagar så tänker jag det. När jag älskar mig själv så älskar jag rejält!
Jag älskar att mina händer inte kan motstå att gestikulera häftigt när jag hör passionerad klassisk musik! Jag älskar att lyssna sönder låtar, jag älskar att jag dammsuger listerna, och jag älskar att jag påpekar att det missades att torkas av en fläck på köksbordet efter maten. Och jag älskar att jag vill hoppa runt i Patriks vardagsrum och bara skrika ut lycka när den där fantastiska låten kommer igång. Den gör mig lycklig och jag kommer dansa mig matt tills jag somnar. Det finns mycket kärlek i min omgivning, och idag önskade jag precis om mer. Det finns så mycket kärlek att jag de senaste dagarna har känt mig tvungen att hitta en, läs: flertal dussin, synonymer för ordet 'fantastisk'.
Idag har varit en alldeles fantastisk dag! Jag har fått se så mycket, höra så mycket och tala en hel del - det med. Jag har varit i Angered, och sett fylla i en frisörstol. Och jag har fått höra att jag har raka ögonbryn. Och det var väldigt rättframt, och det uppskattar jag. Om än med en viss restriktion. Men jag gillar't. Oh-oh, och så har jag köpt shampoo som doftar kolasås.
Jag har hittat ringar! Och jag är ett ring-freak. Jag har fått höra att det är så fint, och bra, att vara en vän på Hisingen. Mitt hår har blivit luktat på, för det luktar frisörgott. Och så ser jag tydligen tre till fyra år äldre nu. Det gillar jag, nog. För det är lite charmen med mig, har jag förstått det; att jag är väldigt mogen för min ålder. Jag ska vara ung, och kanske tillochmed se ung ut, men ha en gammal själ. För ibland blir jag barnslig. Det är lätt att hänföra mig med musik. En, hyfsat, oskyldig uppsyn uppenbarar sig i min blick och jag förundras över musiken. Hur den är uppbyggd, vad den gör mig med. Och jag försöker inte ens försöka klura ut varför den får mig att reagera på ett visst sätt. Jag vill bara bli hänförd. Och det blir jag. Jag blev, och blir, så himla glad att Vampire Weekend tröttnade på att all musik skulle vara arg att de startade bandet med inställningen att bara spela glad musik. Jag gillar glädje. Jag uppskattar glädje. Jag uppskattar verkligen att kolla ut mot spårvagnsspåren, hängandes över Patriks ena fönsterbänkskant. Även om vagnarna bara uppenbarar sig i fyra sekunder så är det de bästa fyra sekunderna, om och om igen. För jag älskar ju tåg.
Bara-bam-bam-bam-barar-bambam-bam. Jag älskar det fullkomligt. Fullkomligt älskar det.