Sometimes I just need a little help, a little trust, a little faith.. Do you?

Det här tycker jag är en genial idé. Att be via nätet.
Vem har inte ett behov av att be om hjälp från något högre då och då?
Jag har det.
Lägg en bön om du behöver det. Jag har gjort det.

Lyckoruskänslor?

Får man det av all sorts kärlek?
Även vänkärlek alltså.

Kvällsfundering

Visst är det mänskligt att fisa framför sin partner?

Jag tycker det.

My new obsession

Jag har blivit frälst! Måhända lite sent men nu har även jag drabbats av det;
Fascinationen av Sex and the City.
Jag älskar det!
Det finns en sådan box på Gekås för 499:-. Jag tror den ska få följa med hem nästa gång..

Alltså, jag är nog på gränsen till besatt. Har sett 12 avsnitt nu ikväll. Hm. Kan det här påverka mina framtida studier på ett negativt sätt?
Kan jag väl aldrig tänka mig!


Men, okej.

En bild, för den säger mer än tusen beundrande ord.

Bild

"En shopaholics bekännelser"

Jag har precis sett färdigt "En shopaholics bekännelser" och den var så bra. Jag gillar den verkligen. Den var så vacker. Speciellt kärleksdelen.
Och den gröna scarfen. Jag gillar't! Se den!

Bild

När det lugnar ner sig, det är då känslorna kommer

Känner ni också så?
Att när man inte har något att göra, det är då känslorna tar över.
Så är det för mig idag.
Kom hem från Göteborg igår. Först var jag och kollade på rum med min fina kusin. :) En del rum var mindre bra än de andra. Vi upptäckte att det finns en hel del märkliga människor.
Men absolut, funkar det för dem.
Skönt att jag hade Linda med mig bara. Annars hade jag nog inte tänkt efter före.
Oj, vad härligt det är att vara korkad, tom och glad ibland. Man är så klok då.
Men kollade på ett rum igår morse som kändes bra. Jag hoppas på det. I praktiken tar jag vad som om jag bara känner mig trygg och respekterad där.
Träffade även mina flickor igår. Efter lite "slita-på-fotsulorna-i-stan" så begav vi oss hem till B. Det var så skönt att få lägga sig i den soffan. Kanellängden var inte fel den heller.
Vi diskuterade bland annat varför killar alltid vill ha stora platta tv:s.
Min teori är att den ska kompensera upp för något annat. Jag påstår inget. Jag har bara en teori.

Ni vet väl om den hårfina gränsen för det?

Igår kväll när jag kom till Skene så hände det bara hoppsan-hejsan-jag-vet-inte-vad att jag följde med I, C och M och kollade på Miss Li i Borås. Det var inte ett dåligt beslut. Jag älskar hennes energi! Den är helt galen! Men galen på ett explosivt och fantastisk sätt! :D Det var sjukt knepigt att se. Men bra.

Idag dock så känner jag att saker och ting börjar landa och jag känner mig rätt deppig för det. Igår var jag så uppe i varv att det fanns ingen tid att tänka. Idag dock.. Jag saknar och jag undrar. Jag känner inte direkt för att det ska vara så. Men jag måste genomlida det.
Jamen ni vet, ibland vill man bara inte men man måste ändå.

Jag är rädd för att flytta till Göteborg även fast jag längtar som en galning.
Jag tänker bli en student som ser sådär mysig och levnadsglad ut när jag kliver på vagnen med en kopp thé i en pappmugg i handen och med datorn hängande över axeln när jag är påväg till skolan. Sån tänker jag bli.
Den längtan får det att riktigt suga till i magen på mig. Ungefär en sån känsla när man ska åka Balder för första gången. Man är sjukt nervös samtidigt som man inte kan vänta tills vagnen ska börja åka.
Det är blandat. Men det är en bra blandning.

Nu är jag sådär spontanledsengladunderbarskönhärlig som bara jag kan vara

Idag känner jag mig glad, förstärkt, vemodig, uppspelt, lycklig, chockad, sorgsen och rent av lite skälvande. På en och samma gång!!
Det är åtta känslor i en det! Coolt!
Alltså, det är så mycket nu och det är bra och dåligt på samma gång.
Vart ska jag börja?!
Imorgon flyttar en av de bästa personerna jag vet till Halmstad. Per. Han älskar Bruce Springsteen. Han har fått mig att börja lyssna på honom. Nu diggar jag Bruce Springsteen. Jag tänker alltid på Per när Springsteen kommer på i iPoden. På hur lättsam och kravfri han är. Det är det jag gillar allra bäst med honom. Han så rolig! Per alltså. Inte Springsteen, jag har aldrig träffat honom så jag kan inte ge en åsikt där. Han är verkligen en av de intressantaste personer jag känner. Ett löfte han har gett mig är att han och jag ska ha en ölhävartävling en dag. Det kommer jag aldrig få honom att glömma. Det ska ske.
Det allra bästa med att han kommer flytta till Halmstad är att min bästis också bor där, och att min högstadiebästis numera bor i Lund (som inte är långt från Halmstad), så jag hälsar på alla samtidigt. Vadå smidigt?
Man får tänka ekonomiskt.
Ni vet.
Och jag ska börja skolan, nu börjar det sjunka in. För tusan, jag beställde kurslittertur för 1700:- idag! Oh my-y-..y God! Jag hoppas fan det är värt det ;)
Och som min pappa säger "Men vad ska du bli Maria?"
Jag vet inte. Men all kunskap är bra kunskap. Jag löser det här. Kanske efter lite ångestattacker, tröstande ord om "att det löser sig", och jidderjaddera så kommer jag faktiskt lösa det här. Jag vet inte än vad jag vill bli. Men det ska otroligt kul att börja skolan igen iallafall! :D Det var någon som pratade om jämställdhetsarbetare i Iran.. Hm, let's think about that. ;)
Jag vill kommunicera med människor iallafall. Att arbeta med människor är nog det bästa jag vet.
Så hela skolgrejen gör mig uppspelt, nervös, livrädd och sjukt glad på samma gång. Om en vecka ska jag börja. Shit! Gud.
Åh, herregud.
Rädsla..
Jag älskar känslan.

Idag dock. Så stängde affären jag jobbar i. För gott. Det var en skum känsla.
"Jag känner till hur man kommer snabbast till lagret härifrån. Mina fötterna kan det här golvet. Jag kommer sakna det här fikarummet. Hur många gånger har jag inte svurit över att det inte är diskat i det här köket? Söta fina kassan, jag kommer sakna dig. Och dina pip! Söta fina affär. Jag kommer sakna dig."
Så gick mina tankar idag. Ett fåtal av dem.
Det var med stort vemod jag släckte ner idag. "Här kommer inte folk handla mer. Det är slut nu."
För det är verkligen slut nu. Det är nu det är slut. Jag har inte fattat det än.
"Men, affären kan ju inte stänga. Den har ju alltid funnits där."
Ja, men det är dags för ett avsked nu. Jag sa hejdå idag.
Det är hejdå nu.
Det är många hejdå nu. Det är hejdå till Per. Det är hejdå till affären. Det är hejdå till livet som jag tidigare känner igen det som. Det är hejdå till F och J som ska flytta till Kalmar. Det är hejdå till M (om jag får boende i Göteborg). Det är hejdå till E som flyttar tillbaka till Halmstad. Det är hejdå till så mycket.
Och det är jobbigt. Men ett avslut är alltid en ny början. Det har en av mina bästa vänner sagt.
Men mycket har jag kvar. Jag har kvar Ida, jag har kvar Sara, jag har kvar Bella. Och jag har kvar Jessica och S. Och Fia såklart.
Shit alltså. Jag vet inte om jag ska gå bakåt eller framåt.
Jag ser mig själv i tankarna stå vid ett grusigt vägskäl med ett fånigt leende på läpparna samtidigt som jag gungar kroppen med fötterna. Upp från marken. Ner till marken. Upp till marken. Ner till marken.
Jag gillar verkligen den synen. Den gör mig glad.
Jag måste träna på att dricka öl förresten. Vill någon träna med mig?
Jag har en mycket alternativ kandidat i tankarna förresten. Som dricker mitt favoritöl. S, vill du träna öldrickande med mig?

Nu kom Bruce Springsteen på igen.

Åh, jag ska till Göteborg imorgon! Jag älskar den staden! Det spelar ingen roll om jag inte vet vad jag vill göra. Jag lär känna människor som inspirerar mig. Vad är stressen?
Seriöst, vad är stressen med att veta vad man vill?
Har någon svar på det så delge er gärna.
Dessutom, jag kanske lär känna mig människor som kan rekommendera mig ett jobb.
Jag har ju cirkus 200 personer härifrån hembygden som kan intyga om att jag är trevlig.
Rätt fett arbetsgivarintyg. Om jag får säga det själv såklart.

Åh, jag älskar att må såhär bra. Men nu måste jag nog packa, eller fixa med iTunes. För jag ska sova hos min kusin imorgon. Härligt! :)
Och även fast den här "växa-upp-grejen" skrämmer livet ur mig time to time så gillar jag den rätt mycket ändå. Jag får chans att utmana mig själv.

Godnatt älsklingar.

Hihihihi

Glam. Glam.
Bling. Bling.
Fun. Fun.

Fest hos kusin om två veckor. Planeringen har börjat.

Jag blir glad

Bilden dyker upp här bara för att han håller henne så mysigt om ryggen. Så härligt!
Hon ser väldigt förälskad ut. Härligt! :)

Bild

Jag tycker det är fint sagt

Rätt fint ändå va?;

"En mun är hälften av en kyss."

Svindlande tanke!

När jag var liten ville jag spela i en orkester. En stor orkester. En sån som här nedanför.
Jag ville spela i Carnegie Hall (stavar jag det rätt?).
Jag ville spela fiol.



Det vill jag fortfarande.

Bild

Återigen, ännu bevis på att det är en destruktiv söndag

Alltså, det är klart man inte ska gå och irritera sig på situationer och folk man ändå inte kan påverka.
Det älskar jag att säga till andra. Precis av den anledningen att det brukar reta upp dem lite mer.
Och sånt är ju jätteroligt.

Men nu irriterar jag mig. Jag mailar och presenterar mig och är så trevlig så när jag söker lägenhet eller ett rum i Göteborg.
Hur många svar har jag fått på cirka 30 ansökningar?
2.
Just det. Två ynka stycken. Vad i hela helvete?


Jag försöker (som sagt) tänka att det här händer av en anledning. Det kanske inte är meningen att jag ska bo i Göteborg. Jag kanske blir mördad om jag bor där. Vad vet jag liksom?
Men allvarligt, kan man inte ens maila tillbaka och tacka för intresset?

Chill out M. Things will sort themselves out.

Jiddera.

Och som sagt, känner ni för att retas och säga såsom skrivet allra högst upp här, så gör gärna det. Då kan jag munhuggas med någon. Sånt gillar jag.

Hej! Var det du som ville dö?

".. Kom då med här i gång 3 så ska vi kunna ordna det. Det är här vi förvarar den psykiska smärtan i små boxar. Den äter upp dig och tuggar långsamt långsamt. Du kanske får en huggtand i magen, men det gör väl inget?! Välkommen att öppna!"

Jag vet att jag precis skrev ett ledsamt inlägg. Men dö vill jag inte. Inte än. Men jag läser en blogg med min rubrik som sin rubrik så jag kände enbart för att kommentera det.
För den är rätt rolig på ett ironiskt sätt.

Min första kärlek

Jag förstår inte grejen med söndagar. De är så ledsamma..

Jag läser en del bloggar och några av dess författare skriver om kärlek.
Ens blogg handlar om sex och den här tjejen gjorde slut med sin kille och de har varit påväg att bli tillsammans igen. Men nu verkar det som det är finito.
En annan tjej blev dumpad av sin kille och skriver om hur hennes liv funkar efter det.
Den tredje verkade ha världens bästa förhållande. Hon verkade kunna driva med honom och han drev tillbaka. De hade humor i sitt förhållande. Nu har han gjort slut.
Den fjärde och hennes kille verkar vara pågång efter ett uppbrott.

Vad ska jag säga tycker ni?
Jag har varit där, är kanske där nu och kommer kanske inte komma därifrån på ett tag.
Hur ska man kunna veta om man gör rätt eller inte?
Jag har många fina vänner. De har kloka åsikter. När jag mitt inre dock skriker "Vad ska jag göra? Tar det aldrig slut? Hur ska jag göra?!", blir jag mest förvirrad när jag pratar med dem. Det handlar inte om att de är korkade. Det handlar inte om att de inte vet vad de pratar om.
Det handlar om att de tycker olika och att det landar hos mig. Det landar hos mig och det är meningen att jag ska bearbeta det. Jag ska göra vad som känns bäst, för mig.
Så hur känner man då av en sån sak? För jag tycker det är stress mest hela tiden.
Hur ska jag kunna veta om det är killen i fråga jag saknar, eller om det är närheten och känslorna.
En del kanske säger "Är du inte säker så är det nog inte meningen att det ska vara ni. Man är säker. Det är man när det är rätt."
En del andra säger "Men herregud Maria, testa! Om du inte testar så får du ju aldrig veta! Eller hur?"
Jag själv hade nog gett det andra rådet till folk som hade frågat mig. För jag måste testa om det är killen jag saknar eller om det känslorna och närheten som man får av att ha 'någon'.
En del säger att "Det kändes med en gång att det skulle vara vi för all framtid. Det är något man känner bara, fattar du?"
En del säger; "Vi fick kämpa i år för att förstå varandra. Vi visste inte alla gånger om vi var rätt för varandra men vi kämpade på ändå. Och nu är saker och ting bra. Fattar du?"

NEJ, jag fattar inte!

Jag fattar inte hur jag ska göra. Jag fattar inte hur jag ska känna, jag fattar inte varför jag känner som jag känner.
Jag fattar inte varför jag inte kan bestämma mig. Jag fattar inte mycket jag.

När jag var tolv lyssnade jag slaviskt på Backstreet Boys ord "Show me the meaning of being lonely..". Alright, jag fattar det. Det är bra ibland. Men om man är påväg att komma över någon då. Är det bra att vara ensam då? För man är utan en person som har varit en del av sitt liv och det är svårt att komma vidare.

Efter jag hade gjort slut med J kände jag samma panik; "Vad i helvete, ska inte vi vara nu? Men vi har ju varit. Det kan ju inte bara sluta. Nejdu, lägg av! Nu lägger vi av här. Jag pallar inte de här tankarna."
Men sedär, jag kom över honom. Jag minns att jag hade kommit hem från skolan en dag och jag kom och tänka på honom men hans existens bekom mig inte längre. Jag var över honom.

Men nu känns saker och ting annorlunda. Jag vill inte glömma. Det vore ett svek.
Jag har en grym idolisering för de par som har varit tillsammans hela livet. "Han var min första kärlek och vi har hållt ihop sen dess. Vi är fortfarande kära."
Okej. Hur gör ni?
Berätta hemligheten, för jag är nyfiken.

När saker och ting blir jobbigt försöker jag alltid tänka "Allt händer av en anledning. Det gör det Maria. Ta ett djupt andetag och bara inse. Get a grip women!"
Och då gaskar jag upp mig. För jag lever ju ett bra liv. Jag är inte helt nergången. Jag skulle kunna vara det. Men det är jag inte. Jag har gått vidare till hälften.
Men den andra hälften då, hur kommer man över där?

Jag blir väldigt ledsen när jag läser om och märker att andra människor i min ålder har det precis lika svårt som jag att gå vidare.
När jag läser om att deras dagar först är bra dagar och att de tänker "Äh, det här var ju inte så farligt. Jag kommer gå vidare.", för att sedan läsa "Fan! Jag får panikångest. Jag fixar inte det här. Jag är bortvald! :'(". Sånt får mig att må väldigt deprimerande. Det är vansinnigt.
Får det är så jag mår jag med.
Jag kanske gör saker värre än vad de är. Jag kanske lutar mig tillbaka på tesen "Jag försöker komma förbi min första kärlek. Det är ju så jobbigt (har jag hört)." Och folk nickar tillbaka och ser på mig med ömhet i blicken och säger "Jadå, vi förstår. Det ska ju nästan vara lite jobbigt eller hur? Livet är ju inte lätt menar jag."

Alltså, jag babblar kanske. Jag har ingen röd tråd i det jag skriver nu. Jag vet inte hur jag ska få ihop en. Jag vet inte mycket jag.

Men ibland önskar jag att jag gjorde det.




Grejen är nog att jag vet att jag måste genomlida smärtan men jag vill inte. Jag är rädd.
Jag är jätterädd för jag vet att det kommer göra ont. Och smärta hanterar jag inte så bra.

Bara för att den är så fin

Bild