Min första kärlek

Jag förstår inte grejen med söndagar. De är så ledsamma..

Jag läser en del bloggar och några av dess författare skriver om kärlek.
Ens blogg handlar om sex och den här tjejen gjorde slut med sin kille och de har varit påväg att bli tillsammans igen. Men nu verkar det som det är finito.
En annan tjej blev dumpad av sin kille och skriver om hur hennes liv funkar efter det.
Den tredje verkade ha världens bästa förhållande. Hon verkade kunna driva med honom och han drev tillbaka. De hade humor i sitt förhållande. Nu har han gjort slut.
Den fjärde och hennes kille verkar vara pågång efter ett uppbrott.

Vad ska jag säga tycker ni?
Jag har varit där, är kanske där nu och kommer kanske inte komma därifrån på ett tag.
Hur ska man kunna veta om man gör rätt eller inte?
Jag har många fina vänner. De har kloka åsikter. När jag mitt inre dock skriker "Vad ska jag göra? Tar det aldrig slut? Hur ska jag göra?!", blir jag mest förvirrad när jag pratar med dem. Det handlar inte om att de är korkade. Det handlar inte om att de inte vet vad de pratar om.
Det handlar om att de tycker olika och att det landar hos mig. Det landar hos mig och det är meningen att jag ska bearbeta det. Jag ska göra vad som känns bäst, för mig.
Så hur känner man då av en sån sak? För jag tycker det är stress mest hela tiden.
Hur ska jag kunna veta om det är killen i fråga jag saknar, eller om det är närheten och känslorna.
En del kanske säger "Är du inte säker så är det nog inte meningen att det ska vara ni. Man är säker. Det är man när det är rätt."
En del andra säger "Men herregud Maria, testa! Om du inte testar så får du ju aldrig veta! Eller hur?"
Jag själv hade nog gett det andra rådet till folk som hade frågat mig. För jag måste testa om det är killen jag saknar eller om det känslorna och närheten som man får av att ha 'någon'.
En del säger att "Det kändes med en gång att det skulle vara vi för all framtid. Det är något man känner bara, fattar du?"
En del säger; "Vi fick kämpa i år för att förstå varandra. Vi visste inte alla gånger om vi var rätt för varandra men vi kämpade på ändå. Och nu är saker och ting bra. Fattar du?"

NEJ, jag fattar inte!

Jag fattar inte hur jag ska göra. Jag fattar inte hur jag ska känna, jag fattar inte varför jag känner som jag känner.
Jag fattar inte varför jag inte kan bestämma mig. Jag fattar inte mycket jag.

När jag var tolv lyssnade jag slaviskt på Backstreet Boys ord "Show me the meaning of being lonely..". Alright, jag fattar det. Det är bra ibland. Men om man är påväg att komma över någon då. Är det bra att vara ensam då? För man är utan en person som har varit en del av sitt liv och det är svårt att komma vidare.

Efter jag hade gjort slut med J kände jag samma panik; "Vad i helvete, ska inte vi vara nu? Men vi har ju varit. Det kan ju inte bara sluta. Nejdu, lägg av! Nu lägger vi av här. Jag pallar inte de här tankarna."
Men sedär, jag kom över honom. Jag minns att jag hade kommit hem från skolan en dag och jag kom och tänka på honom men hans existens bekom mig inte längre. Jag var över honom.

Men nu känns saker och ting annorlunda. Jag vill inte glömma. Det vore ett svek.
Jag har en grym idolisering för de par som har varit tillsammans hela livet. "Han var min första kärlek och vi har hållt ihop sen dess. Vi är fortfarande kära."
Okej. Hur gör ni?
Berätta hemligheten, för jag är nyfiken.

När saker och ting blir jobbigt försöker jag alltid tänka "Allt händer av en anledning. Det gör det Maria. Ta ett djupt andetag och bara inse. Get a grip women!"
Och då gaskar jag upp mig. För jag lever ju ett bra liv. Jag är inte helt nergången. Jag skulle kunna vara det. Men det är jag inte. Jag har gått vidare till hälften.
Men den andra hälften då, hur kommer man över där?

Jag blir väldigt ledsen när jag läser om och märker att andra människor i min ålder har det precis lika svårt som jag att gå vidare.
När jag läser om att deras dagar först är bra dagar och att de tänker "Äh, det här var ju inte så farligt. Jag kommer gå vidare.", för att sedan läsa "Fan! Jag får panikångest. Jag fixar inte det här. Jag är bortvald! :'(". Sånt får mig att må väldigt deprimerande. Det är vansinnigt.
Får det är så jag mår jag med.
Jag kanske gör saker värre än vad de är. Jag kanske lutar mig tillbaka på tesen "Jag försöker komma förbi min första kärlek. Det är ju så jobbigt (har jag hört)." Och folk nickar tillbaka och ser på mig med ömhet i blicken och säger "Jadå, vi förstår. Det ska ju nästan vara lite jobbigt eller hur? Livet är ju inte lätt menar jag."

Alltså, jag babblar kanske. Jag har ingen röd tråd i det jag skriver nu. Jag vet inte hur jag ska få ihop en. Jag vet inte mycket jag.

Men ibland önskar jag att jag gjorde det.




Grejen är nog att jag vet att jag måste genomlida smärtan men jag vill inte. Jag är rädd.
Jag är jätterädd för jag vet att det kommer göra ont. Och smärta hanterar jag inte så bra.