Man blir jätteglad för att solen kommer fram, och så kommer en störtskur mitt i allting. Det är rätt jobbigt. Eller hur?
Lite så känner jag idag. Skolan är vansinnig och jag frågar som min älskling Emma om man är tvungen att sluta leva när man börjar på högskola? Ska livet ens få vara så?
Ikväll, väldigt snart tack och lov, kommer min andra älskling Sara hit. Jag har längtat efter att få träffa henne! Jag hoppas att vi ska kolla på film ikväll och dricka massa thé, det är vad som behövs tror jag. Jag orkar inte. Men jag måste orka. Jag kan inte ge upp, för då blir jag av med mina pengar och måste flytta från stan. Inte kan jag ta lån för en lägenhet heller? Jag är bara så väldans trött. Jag saknar energin jag hade på jobbet igår, det var underbart!
Det liksom kryper i kroppen samtidigt som jag är helt passiv. Jag vill springa tills jag stupar, samtidigt som jag vill gömma mig under täcket och enbart låta hjärtmuskeln arbeta.
Allt jag vill ha är dig. Och det är lite dumt, även fast jag inte tror på dumhet. Jag vill ha ett kramkalas med Emma och Sara, här och nu. Jag vill krama Frida med. Det var alldeles förlängesedan jag kramade henne.
Erik Hassle: awesomeness for the day when one postpone everything.
