Frågan är vad som är bäst i mitt liv just nu. Det går knappt en dag utan att jag tänker på att jag också vill träffa någon att vara sambo med. Det pågår så mycket i mina vänners liv rent relationsmässigt, och jag saknar också någon att vara kär i. För jag är rädd för det där, att vara ensam. Att det inte finns någon som är skapad för mig. Och om det finns någon sådan, att jag inte kommer träffa denna person innan jag är väldigt gammal.
Min kärlekshistoria har varit ganska brokig, en del var bara lagom, en del var hysteriskt roliga, och en var jag verkligen kär i och älskade.
Visst, jag är bara 22 år gammal och jag har hela världen framför mig. Jag har så mycket kul framför mig! En ny era av självständighet i och med min egna lägenhet! Hallen tror jag kommer bli mitt nya favoritrum, där ska det nämligen vara tapeter med björklöv på. Det ska vara grönt och enkelt. Där kommer jag sitta på golvet och älska min självständighet. Men ibland kommer jag antagligen sakna någon i min säng en helgmorgon, eller mittemot mig vid middagsbordet, eller när en vardagsmorgon kommer och vi ska försöka väcka varandra till liv. Ensamhet eller tvåsamhet? Jag älskar min ensamhet men saknar tvåsamheten.
Och visst, kärlek kommer när man inte söker den. Men jag tycker att perioden då jag inte längre bryr mig om att leta ska komma nu, för då kan kärleken komma samtidigt.
Jag vill ha någon som inte tycker att jag är knäpp när jag går i mina nördglasögon, någon som vill börja dansa med mig mitt på gatan, som tycker Maskinen gör fantastisk musik.
Jag saknar honom bara, och jag är rädd för att min person faktiskt inte finns.
Yeah, you got me to feel all those butterflies inside 
