2007-2011. Jag hittade en gammal blogg, och blir slagen av vad som står där. I fyra år har jag sökt efter samma sak utan att komma närmare en lösning; sinnlig ro.
Tiderna förändras självklart, och ens omgivning med den. Jag blev mycket medveten om det när jag pratade med Sara idag då hon berättade att hon ska ut på middag med kompisar nästa vecka. Jag fick en, fjantig?, aha-upplevelse i form av att jag förstod att mina vänner, och även jag såklart skaffar nya vänner. Vårt järngäng är inte längre ett järngäng. Det är inte hårt att säga det här, jag behöver lära mig det här. Hjärnan förstår det, men hjärtat vill inte riktigt samarbeta. Det känns nämligen ganska underligt att det jag är van vid håller på och luckras upp lite försiktigt. Mina vänner och jag lever i mer skilda världar nu. Vi gör olika saker i livet. Vi har olika idoler att se upp till. Vi är lika på väldigt många sätt. Men så lever vi också väldigt olika på andra sätt. Jag kan skriva om det här i tusentals ord men det är inte nödvändigt, tjat finns det gott om i världen ändå.
Är det såhär det är att bli vuxen? Att ens vänner tar sig för en massa saker så att de upptäcker en massa nytt och träffar en massa nya människor, att de nästan själva blir nya människor? Då borde jag också bli en ny människa med tiden. Hon, som jag var i Mölndal lutandes över skolböckerna, hade ingen tanke på att hon skulle ta ett truckkort och be Rikard på Guideline AB sluta retas när hon skulle ta ner en pall. Den otroligt kära tjejen som älskade sin Rikard mer än något annat kunde inte tänka sig att han skulle få barn med en annan 2 år senare. Jag, som jag var när jag gick i trean och arbetade med projektarbetet trodde aldrig att jag skulle hata något teoretiskt lika mycket. Den tjejen skaffade sig ett företag som hon inte förstod sig på med blanketter som hon hatade ännu mer än PA, faktiskt. Jag är en ny människa.
Och ändock tror jag mig kunna hålla kvar i livet precis som det har varit. Jag förändras, då gör andra människor det också.
Jag är personen som drömmer om att börja spela fiol. Om att börja dansa streetdance.
Jag är personen som drömmer om sinnlig ro. Jag vill gärna vara med på mycket, och aldrig bli lämnad utanför. Min dröm är att alltid bli tillfrågad. Och så tänker jag på hur jag beter mig. Jag frågar inte alltid, jag tänker i olika spår. Om inte jag gör, varför ska då andra som jag önskar? Det slog mig på bussen innan; man ska inte alltid bli tillfrågad om man vill följa med på allt ens vänner gör. Ibland behöver mina vänner ta en paus ifrån mig. Vänner behöver andra vänner också. Det är så självklart egentligen.
Jag har blivit antagen till Högskolan Väst, och jag har tackat ja. Fick hem ett brev i veckan om att jag ännu en gång ska tacka ja till min plats för att ha kvar den. En vecka har jag på mig. Ledarskap i detaljhandeln. Enligt programbeskrivningen kan man efteråt arbeta som butikschef eller inköpare. Och för att förbättra sina chanser så borde man nog lägga till ett tredje år med företagsekonomi. Ett helt år med ekonomi.. Roligare saker har jag väl hört talas om. Dit är jag iallafall antagen. Och även det på bussen hem: jag satt och försökte sig mig själv som en inköpare. En cool världsvan brud som bara har stenkoll. Jag? Tjejen från landet som hade bättre självförtroende när hon var 17 än när hon är 22. Jag måste säkra min inkomst på ett säkert sätt. Och med tanke på att jag blir arbetslös om en vecka och Alfa-kassan väntar på mig (med enligt hörsägen sega handlingstider), så är det kanske såhär jag får göra? Att ha jobbat heltid och sedan gå ner på deltid, det är dåligt. Och jag har inte hört någonting om jobben jag har sökt. Det sätter en viss oro i min själ. Och som ni vet, jag får lätt panik.
