När något större alltid ligger framför en.

Att sitta i sin pojkväns familjehem när han är iväg på möte men att hans farföräldrar är hemma, och man samtidigt själv egentligen ska plugga är.. lite underligt. Speciellt med tanke på att första gången jag träffade farföräldrarna var i fredags kväll. Och de är väldigt rara, och det är fantastiskt. Men ändå, jag känner dem ju inte. Så jag sitter här i mitt hörn av vardagsrummet och plinkar på mina tangenter. På så vis låter det som att jag skriver frenetiskt på mina skoluppgifter.. Och det ska jag ju såklart göra, snart. 
Det är bara det att mina skoluppgifter är riktigt tråkiga. Och varför är de tråkiga? För att jag inte förstår dem, och det kan jag ju egentligen bara lösa genom att studera dem ännu mer. Men snart, snart ska jag komma ikapp. Vi läser transporträtt just nu, och framförallt internationella leveransvillkor. Även kallade Incoterms 2010, och jag önskar att jag förstod det hela med riskövergångar, ekonomiskt ansvar, vem som tecknar försäkringarna, när försäkringarna går över - vad som ska tryckas extra på för att avtala in i avtal för att någon av parterna inte ska stå där utan rättigheter om något missgynnsamt inträffar. 
Jag ska egentligen inte klaga. Det borde jag inte. Det ska jag inte, egentligen. För via den här utbildningen ska jag se till att, via min framtida anställning eller ytterligare vidareutbildning, att få arbeta med transportjuridik. 

"Maria Svensson, expert i transporträtt"

Vilken dröm va.. Uppnåelig, definitivt. Men en bit bort. Såsom en klasskamrat ifrån engelskan en gång sa då jag klagade på att jag inte förstod grammatiken: "Javisst Maria, det är en svårsmält kaka, men tänk så gott den kommer smaka när du har fått ner den!" På ett vis är detta uttryck även applicerbart på Incoterms. 
Älskade, hatade Incoterms. Älskade, hatade standardavtal. Älskade, hatade juridik. 

Jag funderar alltid mycket på hur livet ska komma sig att bli. Att inte fundera på vem jag har varit, och inte fundera på vem jag kan komma och bli - det fungerar aldrig för mig. Jag funderar alltid. Och nu är jag inne i en sådan tänkarfas, det känns verkligen. Jag tror att det blir en ännu starkare tänkarfas när något större i livet sker. Som nu, jag är även numera en flickvän. Och nu sitter jag här, i min pojkväns familjehem och trivs rätt bra när jag tänker efter. När jag frågar A hur han har agerat och resonerat tidigare i hans liv berättar han för mig att han inte minns, att det inte är viktigt för honom nu, att han är en annan person nu och att det är den personen som spelar roll. Jag fascineras av hans tankesätt, men jag skulle inte vilja göra så själv. Jag funderar på komplettering, om ett partnerskap ska handla om komplettering, eller om det egentligen bara är upp till de som partnerskapet berör att bestämma.

En tänkande själ. Det är vem jag är.