En själ som huttrar

Just nu har jag mycket att göra. En uppsats, gå igenom ett arbete samt söka arbete. Men så kollar jag ut och blir distraherad av det riktigt tråkiga vädret, men ändå.. Det är värre att behöva sitta inne när solen strålar ute. Så egentligen har jag det rätt så bra, är bara gnällig och besviken på bristande självkontroll (läs: disciplin).
Lite kärlekskrank, lite dåligt väder, en kall kropp för att lägenheten är kall, rätt orolig för skolan även fast det egentligen går fantastiskt bra. Det gör det hela tiden men jag är missnöjd med mina prestationer och låter andras gillande kring mig sätta min humörnivå. 
Så istället ska jag vara tacksam för att jag har förstått mycket kring speditionstentan vi hade för två veckor sedan, resultatet kom idag och det landade på ett VG :). Imorgon ska jag belöna mig lite på IKEA. 
14:12, det är många timmar kvar tills uppsatsen ska in. Helst av allt skulle jag just nu vilja stå på ett löpband och springa ifrån tankarna. Det är inga nattsvarta tankar, men de är som en februaridag; regniga och kalla som gör att själen huttrar.

Ett eget ansvar är kanske också en känsla?

Behöver komma igång med att plinka på tangenterna, har en uppsats som ska in tills imorgon och visst drabbas jag av skrivkramp. Det är väl snarare en regel än undantag? Nej.. Inte för mycket bitterhet nu inte. Uppsatsen får handla om vad som helst och jag har valt att diskutera ämnet frid, varför frid kan vara ett svårt tillstånd att behålla. Den ska även skrivas på engelska,och egentligen känner jag inte att det är jobbigt. Det är bara skrivkramp, "vill inte"-känslan som enbart är just en känsla. Hur är det egentligen med känslor, är många av dem av ondo? Förhindrar de oss att göra det vi vill? Eller hade vi aldrig tagit oss för något om inga känslor fanns? Det är väl ändå en känsla att man inser att det är praktiskt att bygga en trappa för att komma upp altanen, eller är det en känsla när man är svartsjuk? Är båda dessa exempel på känslor? Vad är egentligen känslor? Är känslor enbart ologiska? Kärlek är ju en känsla, den starkaste känslan enligt vissa, och kärlek kan ju knappast anklagas för att vara logisk. Dödsångest är även det en känsla, men skulle den klassas som ologisk?
Rädsla är en känsla men den kan ju både vara logisk såsom ologisk, ibland är man rädd för något som man egentligen inte behöver vara rädd för. 
Jag måste fortsätta med den där uppsatsen. Är det verkligen möjligt att vara skoltrött efter ett halvår? Men, även om jag hellre hade spenderat kvällen med att sitta i soffan med min raring och se in i hans varma ögon så ser inte verkligheten ut så. Jag har själv valt att skjuta på arbetet, och jag visste att det ska göras innan imorgon midnatt så att situationen är som den är har jag valt själv. Eget ansvar är greeeeat (as Tony the tiger said!).