Det här med komplimanger ni vet, det är en rätt sällsam sak.Man vet om att det är bra att ge komplimanger men när man väl får en själv och verkligen tar in den känns det ofta lite märkligt."Tycker den här personen om mitt arbete? Har verkligen jag gjort något som är värt att hyllas?"Idag (läs: igår) fick jag ett sånt struck. "Har jag gjort något anmärkningsvärt?" Min vän Frida och jag msnade och helt plötsligt säger hon: "Läste din blogg igår, och måste bara säga att det är så himla roligt att läsa den, dels att höra lite va du har för dig men även för att du skriver så bra :)"Självfallet kan jag inte stanna vid det utan min nyfikenhet (läs: girighet?) frågar vidare vad som är extra roligt med min blogg och hon svarar då: "Du skiver inte sådär tråkigt som många gör.. Känner lite ironi och det gillar jag. :)"Nog för att det kan vara svårt med att ta in komplimanger men de som känns så genomäkta och ärliga som den här ovan gör under med en som person. Det här samtalet hände för tre timmar sen och jag sitter fortfarande och tänker på det. Tack Frida. Och för Guds skull, glöm inte av att ironi är en livsnödvändighet. ;)