Kolumn om prestationsångest

I kolumnen i dagens Metro var det skrivet en om en problematik jag länge har funderat på. Jag skriver av den precis som den är skriven.

"Nu är det slutknarkat för min del - av Alexandra Pascalidou

I vårt samhälle bombaderas vi med motstridiga budskap. Medierna lär oss att vi måste koppla av och att jordnära är den nya trenden. Prestationsknarkandet tar över såväl arbetslivet som fritiden.
Häromdagen låg jag på en solstol i Capri med dåligt samvete som enda sällskap. I händerna hade jag en svensk dagstidning som jag för en gångs skulle hade tid att läsa ordentligt. Utan att titta på klockan med en viskande vädjan till högre makter om att stoppa tiden så att jag hinner.
I en artikel slår psykologer larm om den prestationsångest allt fler lider av. Det börjar med blöjan och accelererar med åldern. Psykologerna menar att vi borde släppa kraven, skaka av oss stressen och pressen och inte vara så förbaskat duktiga. Har man hört den förut?
Livsstilsguruer och lyckocoacher lär ut meditationer och mindfulness. Konsten att leva här och nu. Att lätta på strypsnaran och glömma karriär, bolån, räkningar och önskningar. Men det är motstridiga budskap. Samtidigt som medierna översvämmas av reportage om hur lär sig leva lyckligt utan en massa måsten springer samhället åt andra hållet. Det blir tuffare tider. Svångremmen dras åt. De starka premieras och de svaga skuldbeläggs. Eleverna mäts och bedöms i betyg som delas ut allt tidigare. De som har jobb måste jobba hårdare och de som är arbetslösa brännmärks som oduglingar. Skuld och skam åt slappa slöfockar som söker sanningen istället för att producera. Vår tid kräver att vi utmärker oss och bygger vårt eget varumärke, att vi tränar, vårdar vårt yttre och inre, bakar vårt dagliga bröd, lever i kärleksfulla relationer som sjuder av romantik och spontanitet trots att de flesta normala människorna måste planera varenda ledig minut. Vi ska leva i rena, vita och fräscha hem som tål att visas upp i bostadsannonser, vi ska ha fritidsintressen enligt Ikea, vi ska ha vänner och konsumera kultur och vara lugna och lyckliga och vara på topp. Utan att få prestationsångest.
Gennaro Palermo är en högrest, medeålders man med gråsprängt hår som serverar mig cappuccino. För några år sedan blev han skjuten i benet av en Camorran. När han låg i en blodpöl på marken, kom gärningsmannen fram och bad om ursäkt. Han hade skjutit fel man. Idag har han sin namnsdag och jag önskar honom lycka och framgång. 'No' avbryter han mig. 'Jag önskar mig ingenting. Niente', viftar han med armarna. 'Bara att livet fortsätter som det är. Att jag får se solen och havet och veta att om jag någon dag inte har pengar till mat så har jag vänner som kan bjuda mig. Det räcker. Ingen framgång. Inga löneförhöjningar.'
Måste jag bli skjuten i benet för att fatta det? Prestationsknarkaren i mig blir provocerad. Den som aldrig låter mig ligga i en solstol utan dåligt samvete. Nu sluter jag ögonen mot solen och tänker att det är slutknarkat."

Mina drömmar - min verklighet

1.) Åka till Indien och vara med på färgfestivalen "Holi"!

2.) Flytta till Norge och arbeta. 

3.) Lära mig dansa street dance, locking, hiphop, och salsa.

4.) Lära mig spela fiol.

5.) Resa till USA. Semester eller plugg/arbete, det vet jag inte än.

6.) Backpacka i Asien. 

7.) Lära mig segla.

8.) Utbilda mig. 

9.) Bo vid havet.

10.) Arbeta med människor - vet ej än om det kommer bli fackligt, med ungdomar, eller kanske med personal.

Jag älskar mitt liv. 

Holi

Bild, Bild