skip to main |
skip to sidebar
Jag har på senaste tiden funderat en hel del på hur mina vänner anser mig ha förändrats det senaste året, eller snarare sagt; den senaste månaden. För jag anser mig själv ha ändrats väldigt mycket den senaste månaden. Jag har börjat bli en skönhetsjunkie och börjat oroa mig för om mina vänner ska tycka att jag har blivit tom i bollen, "för jag har ju aldrig intresserat mig för hudvård innan." Mycket möjligt. Men nu jobbar jag med Mary Kay och även fast jag ibland är orolig för vad min omgivning tycker om det (; Är jag säker på att jag inte håller på att bli manipulerad? Är det verkligen inte ett pyramidföretag? Du klarar nog inte det här Maria, vi vill ju bara ditt bästa, du borde sluta.) så tänker jag fortsätta.
Jag är orolig för att jag en dag kommer sitta och tänka "Har jag ägnat mitt liv åt hudvård? Va fan!? Jag ville ju bli beteendevetare. Varför sitter jag då här i ett plan påväg till Dallas? Jag borde ju vara hemma och ...". Och vad?
Ja, jag vill bli beteendevetare. Människor är det som intresserar mig. Kanske håller jag på att bli manipulerad, kanske blir jag det inte. Jag berättade för Linnea igår att mitt intresse för beteendevetenskap även inkluderar att studera mig själv. Och det är där Mary Kay kommer in i bilden; jag får tillfälle att studera andra och även studera mig själv. Det är en chans för god att försitta.
Ni kanske ofta har hört "Ja, men jag läser den jäkla boken men hur ska jag kunna fatta om jag inte får varva det med praktik?". Ett säljjobb kombinerat med en beteendevetenskaplig utbildning, kan det verkligen bli bättre än så? Jag träffar människor och ser hur de reagerar på hur jag arbetar samtidigt som jag läser om generella reaktioner. Parallellen är dragen.
Kinda good.
Imorgon, på lördag och på söndag ska jag plugga hela dagen.
Minns ni grammatiklektionerna på högstadiet? De brukade inte vara elevers favoritämne, vart det ert? Mitt var det inte. Och ändå har jag frivilligt satt mig i den här rävsaxen. Tentan som väntar om fem veckor framkallar starkt illamående. Jag läser nämligen tre kurser samtidigt. Det är verkligen så underbart för mina kompisar har (trough several years) sagt att jag är duktig på engelska. Jag har i viss mån hållit med. Men nu.. Ja. Hur ska jag förklara det här?
Kursen har pågått i ungefär tre veckor och jag granskar varenda ord jag säger! Det är förjävla utmattande. Jag ifrågasätter min kompentens. Och det är inte det minsta (inte allsallsalls) bra när jag hur mycket som helst att läsa. Jag har aldrig tvivlat så starkt på mina engelska språkkunskaper som nu. Det är hemskt! I höstas berättade en klasskamrat till mig följande: "På universitet bryts alla dina kunskaper ner. Du kan egentligen ingenting. Bara så du vet det. Du kan ingenting innan du kommer till universitetet." Åh. Tack. Det känns ju.. jättebra..!
Om ungefär fem veckor ska jag kunna grammatikenboken (den är ungefär 200 sidor lång), ha läst åtta böcker (fyra stycken skönlitterära samt en om argumentation, en om hur man skriver uppsatser på engelska, en med korta berättelser - som ska analyseras ner till sista beståndsdelen; urk -, och så en historiebok i ett litterärt perspektiv).
Fem veckor. Jaförtusan. Det här löser jag. Ska bara svära, få huvudvärk, sköta ett jobb, tvätta, laga mat, spara pengar (så ingen färdigmat), vara social och vara en stöttande vän samtidigt.
Flaggan i topp.
Min frisör i Svenljunga (det känns som jag har en där, en i Kinna, och en i Göteborg) är en mycket trevlig kvinna. Katrin heter hon och vi träffades för första gången för 6 år sedan. Då var det dock inte i frisörsammanhang utan i skolan. Jag gillar henne skarpt för hon är härlig att prata med, har ett ödmjukt sätt och är väldigtväldigt snäll. Fallet är som sådant att även min mamma klipper sig hos Katrin.
Så när min kära mor ringde mig idag berättade hon att hon hade varit och fixat håret. Jätteroligt tyckte jag, för att fixa håret är ju roligt. Och när vi sitter och kuttrar euforiskt om hårfixandet berättar hon ett, i mina ögon, fantastiskt påstående;
Min mor: Maria, vet du vad Katrin sa idag?
Jag: Nä, jag har ingen aning.
Min mor: Hon sa att du kommer gå långt.
Jag: Öhm. Jaha?
Min mor: Ja, jag satt och berättade om hur mycket du pratade på ert FN-rollspel och hur framåt du är. Och då sa hon "Ja, Maria kommer bli något riktigt stort. Och hon kommer jobba utomlands." Inte sa hon bara en gång att du kommer jobba utomlands, hon sa det flera gånger. Så antagligen kommer du göra det.
Jag: (smärre chockad) Uhm, ja. Men det kanske stämmer. Det var ju himla fint sagt av henne. Tacka henne när du ser henne nästa gång.
För.. Alltså. Jag tycker det är så coolt när andra människor som jag har pratat litegrann med säger "Du kommer bli något stort. Jag är övertygad." Det är verkligen häftigt. Det är så häftigt och jag flyter fram på mina rosa moln när jag tänker på att mitt sätt att vara får människor att komma fram till ovanstående slutsatser.
Det är coolt att andra anser mig kunna bli något stort! Woho!
Musicerande;
- Eva Simons - Silly Boy
- Waldo's People - Lose Control
- Kat DeLuna - Run the Show
- Alice - Lady Luck
- Melissa Horn - Jag kan inte skilja på
- Erik Hassle - Don't Bring Flowers After I'm Dead
- Agnes - Champion
- Melissa Horn - Hur ska det gå?
Love them.
Jag läste ett äldre blogginlägg;
"Han fascinerar mig är väl grejen. Jag blir som "Åh, jag gör vad som när som för dig. Alltid! Se bara mig!". Jag vet inte vad jag håller på mig för det är ett fjantigt beteende. Men jag tror jag söker bekräftelse helt enkelt. Vadan detta? // Jag är stark. Jag behöver inte bekräftelse. Ändå söker jag den."
Ändå söker jag den. Ni vet vad ni får när ni läser min blogg på söndagar. De har en tendens att vara smått destruktiva. De har en tendens att få mig att pendla kraftigt mellan fascination och sorg.
I förmiddags satt jag på en buss påväg till Göteborg (fantastiska, fanatiska Göteborg) ifrån Göta. Jag var påväg ifrån fantastiska Sofia, David och Elvira. Dessa sårbara, starka, förjävliga, romantiska, hemska och underbara varelser. Dessa människor som ber mig att hjälpa till genom att kolla vad som är på tv:en medan de lagar mat. Inte tar de emot hjälp heller. Det är förjävligt, i sanning.
På den där bussen mellan Göta och Göteborg funderade jag mycket. Nu funderar jag mycket.
Jag funderar på:
- Är det verkligen sant att det är svårare att köra raka rör ju äldre man blir?
- Är det verkligen sant att jag tröttnar fanatiskt fort på saker och ting?
- Om mitt jobb inom hudvård och kosmetik verkligen är ett jobb för mig.
- Om jag utnyttjar mina vänner för att kunna bana en karriär?
- Om jag är girig?
- Om jag kommer såra en kille jag dejtar eftersom vi är väldigt olika som personer.
- Varför musik är så avgörande för humöret?
- Varför jag är rädd?
- Varför jag har väldigt (väldigtväldigt) svårt för att ta ett beslut och sen hålla mig till det.
- Hur jag ska kunna klara mig ekonomiskt?
- Och återigen, varför musik är så avgörande för humöret. Det är för mig one of life's greatest mysteries.
Ojoj, förresten. Två år på dagen idag. Min prövotid är slut imorgon!! :)
Är det här verkligen på allvar?
Jag sitter på mitt rum, med dörren stängd så jag ser inte vad som händer (tack och lov för annars hade jag nog skrikit högt (!!)), när jag hör att någon bara går rakt in i vårt hem. Hantverkarna. På en söndag klockan tre?
Vadihelvetetsjävlarsfanskapskadethärföreställa? Är det det här jag betalar 3800:- för varje månad?!! För att vem som helst som har nyckel (och det är en hel jävla bunch med respektlösa människor) ska kunna klampa in här när de behagar utan informera hyresgästerna?!
Jag blir galen! Galen, galen, galen. Ni läser ju. Jag håller på och tappa all sans och vett här. Vad fan håller de på med?! De kommer in här, utan att ta av sig skorna. Klampar in och drar med sig skit utifrån.
Det här ska föreställa ett hem. Det här är inget hem! Det är det Hultgrenska klubbhuset som bisysslar med att ha inhysa några människor (i vanligt tal: hyresgäster) som de skor sig på.
Vad fan sysslar de här människorna med? De är respektlösa (förjävliga) och antar att allt som de behagar göra är okej. De informerar aldrig att de ska komma utan anser det vara okej att de (min hyresvärd med respektive pack) kan klampa in när som.
Det är för fan inte okej.
Jag vill sitta och plugga och precis när jag ska börja så kommer det in någon genom dörren och stör. Jag bor här. Jag ska föreställa att bo här. Den här respektlösheten som de engagerar sig i att bedriva får mig att börja gråta. Jag sitter alltså just nu med tårar i ögonen i min säng och lyssnar på de båda hantverkarna som bara klampade in.
Det här är jävligt utmattande!
3800:- kanske inte är värt någon jävla service. Vad vet jag? Ska jag verkligen behöva ta ett lån för att köpa mig en bostad? Skulle någon ens ge mig ett lån?
Åh, Göteborg; möjligheternas stad. May so be. Men med ett sånt här boende. De här människorna får mig att börja koka bara jag hör dem.
Inte okej!
