Jag sitter och funderar på det här med framtid och just nu kittlar tanken att åka till USA som au-pair i tre månader mig sådär spännande så hela magen vill vrida och vända sig tusen gånger i minuten! Och det är en ganska avancerad känsla.. Bilkörningen låter vi framtiden avgöra. Allting löser ju sig. Kanske inte ska försöka få en familj i New York då, för där verkar lite jobbigt att köra. Men jag kan säkert åka in med min värdfamilj.. :D Blir alldeles exalterad. Wow, fatta. New York liksom. Promenera i Central Park och bara stirra och glo på allting på Manhattan. Manhattan är väl bara sånt som finns på film va? För det känns inte som att det existerar. På riktigt alltså. OjOjOj! Pirr i magen! Men vart skulle jag vilja bo då? New York är ju som sagt otroligt häftigt och fränt, men varför inte LA eller soliga Kalifornien? LA vore coolt. :) Helt klart. Fast New York är ju New York. Och det kan sammanfattas med WOW. Iiiiihhhhh! Pirr pirr pirr! Och ändå är ingenting bokat eller planerat utan det är bara tankar i mitt huvud. Om jag nu kommer för mig att boka och få fram pengarna till det så undrar hur nervös och förväntasfull jag kommer vara då? Antagligen så jag spricker! Men vad roligt!
OjOjOj! Nu känner jag verkligen att framtiden har mycket att bjuda på och jag är verkligen optimistisk istället för mitt (sedvanliga?) småbittra och rädda sätt att hantera saker. Det finns så mycket som snurrar i huvudet på mig men det känns BRA! :) Känslan späs ju på ytterligare när jag lyssnar på Kat Delunas "Run the Show" med min knut gungandes på huvudet. Det är helt enkelt fart i mitt sovrum här hemma ikväll. :D Åhh, vad jag känner mig glad och optimistisk! :)
Look at this fantastic picture (I just can't help myself drooling..):
Får muntra upp mig med bra musik och bra filmer om jag nu blir sjuk. Kanske kan belägra pojkvännens säng isf och rulla runt i den för att lindring? Om jag nu blir sängliggande hela veckan alltså.
Och jag måste bara break the ice liksom: igår bakade jag för allra första gången i hela mitt liv min allra första kladdkaka! Är jag efterbliven eller? Men det är "earlier than never" iaf. And that's some good shit! Och jag måste säga att den blev god, även fast det var första gången och att jag pratade ganska hetsigt i telefon samtidigt och hade minst 3 par öron och 3 munnar som pratade och lyssnade överallt. Så det var som sagt mycket på en och samma gång där. Och idag bakade även min mor kladdkaka men Marabouchoklad ovanpå. Den var mycket god. En förflugen tanke susar förbi i huvudet: "Kommer vi bli en kakfamilj nu tro? Och sådär hurtbulliga? Ojojoj." Med tanke på det här med hurtbullighet så diskuterade jag det med Rikard för några dar sen om hur jag kommer bli när jag är gammal: antagligen kommer jag bli en hurtbullig mormor som alltid har nybakade bullar på gallret när barnbarnen kommer förbi. Även om de kommer oplanerat så det innebär att jag kommer baka hela tiden och tillslut kommer ugnen bli så överhettad att den börjar brinna. Då kommer det bli ett litet avbrott i bakningen men det gör ingenting för då lånar jag min grannes ugn för hon bakar inte. Hon äter nämligen bara nudlar även fast hon är 68 år och hennes läkare klagar på henne för en alldeles näringsfattig kost. Men, eftersom jag får låna hennes ugn så kommer barnbarnsbesöken med kompisar snart vara återupptagna. Tack och lov, mormor och farmor kan nämligen inte vara utan sina gullungar. Självklart kommer jag själv ha tryckt i mig en del bullar genom åren så lite rund är jag allt med ett rött- och vittrandigt förkläde som är knutet runt midjan. Ovanför har jag på mig finblusen. Den är vit. Eller, så blir jag en såndär tanta som kommer lägga hela pensionen på kryssningar i Karibien och ha på mig neonfärgade tajta byxor tillsammans med blusar som har överdimensionerade axlar (med axelvaddar naturligtvis :p) och dansa conga och vicka på mina höftproteser dagarna i ända. När jag solar kommer jag använda mina vinklade aluminiumsfolier så att jag får rätt färg i ansiktet. Barnbarnen kommer jag inte se så mycket av när jag inte får post (flygen till mig via helikopter givetvis) vid jul och får se deras nunnor från årets skolfotobild. Och de kommer fråga sina föräldrar om mormor och farmor är död, och eftersom mina barn inte kommer klara av det faktum att jag lever livet på oceanerna medan de måste slita med räkningar och barnbajs så säger de att jag är en dålig människa och har åkt till ett kloster i Nepal för att få en bättre själ och ett ärligare samvete. Tänk vad lite svartsjuka kan få barnen att göra. :p Så där är jag, svartmålad i barnbarnens ögon men lever egentligen loppan dansandes mellan isskulpturerna och baren. Mina två favoritplatser på båten nämligen; drickat på ena sidan och så vänder man sig om och där har man isen. Perfekt!
Men, sanningen är hårdare än så fick jag reda på. När jag så inlevelsefullt beskrev min framtid för Rikard och drömde mig bort till en tightsbeklädd häck och randiga förkläden så säger han: "Nä, du kommer bli precis som du är nu tror jag. Ungefär lika bitter och svår och barnbarnen kommer inte tycka om dig speciellt mycket för du kommer skrämma slag på dem." Jag föll hårt som en sten kan jag meddela. Fast det är ju därför jag älskar honom. Han håller mig nere på jorden och beskriver mig precis som jag är. Även fast jag vill vara den där tajta tanten men stort vitt krullpermanentat hår med en solskärm med gul genomskinlig plast. Det är henne jag vill vara. Men jag kan ju baka kladdkaka ibland med.
Och egentligen vet jag inte om Rikard sa just de orden, men något liknande var det iaf och de drog ner mig HÅRT mot marken. Och så låg jag där som en liten förgjord hög. Men jag var snart på benen efter det. ;p
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar