Jag vill tacka. Jag vill tacka min pojkvän för att han vill vara min. För jag tycker det är sensation. Inte för att jag tror att jag är mer nervös eller jobbig än andra flickor i min ålder men just det här fenomenet; att man vill stanna hos någon för man känner sig så rätt med den personen.
För det inträffar då och då, det vet vi ju alla. Att kärlek händer. Och sån här kärlek då man väljer av ren och fri vilja att man vill bo tillsammans med den andra känns lugnade för mig. Det får mig att fortsätta tro på hopp, frihet och kärlek. Det är en trygg känsla då man vet att kärleken för den andra ligger som en massiv botten på djupet av ens mage och sprider fyra känslor samtidigt: stillhet, lugn gentemot pirr och upprymdhet.
Jag ber för oss, för den här kärleken utan dig skulle jag inte klara av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar