Min mamma

Jag vet, eller hoppas åtminstone, att ni alla känner det någonstans långt där inne att ens mamma är den bästa personen i världen.
Min mamma är iaf den absolut den värsta bästa personen i min omgivning. Hallå, hon är liksom min mamma. Hon beskyddar mig när jag inte mår bra. Och hon tar hand om mig. Ger mig utrymme när jag vill utvecklas och finns där när jag kommer hem. Mammas trygga famn är det bästa jag vet. Det finns ärligt talat inget bättre. Man kan inte ha ett mer intimt förhållande än med sin mor - man har ju gått med varandra hela (barnets) liv. Det är ju underbart.
Ibland kan jag vilja strypa min mamma. Och jag kan bli väldigt ledsen när hon inte lyssnar på vad jag har att säga.
Jag undrar om det är så att växa upp förresten, att man blir mer och mer egoistisk..?
Men poängen är att det löser sig alltid. Man kommer alltid vara lik sin mamma. För Svenssonfamiljens två kvinnor är lynnet ungefär detsamma. Men så är det väl att vara mor och dotter. ;)
Summa summarum: jag älskar min mamma. Hon är toppen!