Att drunkna låter ju som ett frestande alternativ

Snälla du, dränk mig i musik och låt mig drunkna.


Jag hatar att växa upp. Jag har nyss pratat med Bella om mitt ex. Om hur min själ värker utan-hör-bön-sluta-upp! Jag hatar att man ska gå massa irrvägar hit och dit för att hitta den man passar med. Den som är som du. Jo, en parallell; jag trodde ju att jag hade hittat den personen för ett par veckor sedan. Men han ville inte bli två. Ja, inte var det jag som drog upp förhållanden iallafall! Okay, jag får liksom fatta det. Även fast jag jättejättegärna vill vara hans kompis för ingen har nog fått mig att skratta så sjukt mycket. Diktaturskämten som vi drog var av världsklass. Om man då ser till graden av vår dåliga humor. Jag tänkte på the ex en del när jag var med den här killen som kan få mig att skratta i flera dagar. The ex som har en ny tjej, och som säkert är mycket finare, snyggare, bättre, snällare, mer normal och mer passande för honom än vad jag var. Jag känner mig väldigt värdelös.
The ex fick mig även att berätta om den här killen för ett tag sen. Jag sa att han var precis som jag: full av ironi och satir. Han var som jag egentligen. Sen drog jag mitt smarta as igång orden som formade "Med dig var jag antagligen jättelycklig eller jättenere. Den här killen är mer stabil". Snacka om slag i magen. Men det insåg ju inte mitt högt intelligenta sinne då.
Problemet är nu som sådant att jag åter igen är lämnad ensam och jag funderar så sjukt mycket på the ex. Om jag vill ha honom tillbaka. Jag kan inte tänka klart. Ena stunden hoppar jag mellan lövkronorna till fåglarnas glada kvittrande, och i nästa sitter jag i min säng med rödgråtet ansikte och diskuterar med en av vänninorna om jag tog fel beslut och om jag ska försöka upphäva det.
Vad vill jag?
Jag tänker mycket på hur vi var. Men jag förtränger det dåliga för jag är inte mogen att ta itu med det än. Det gör ALLDELES för ont. Det gör ju ont att tänka på de bra sakerna. Som att tänka på hur han brukade kyssa mig och hur berusad jag blev när hans läppar nuddade mina. Eller när jag tänker på hur han höll om mig när vi låg ner. Det var mysigt.
Jag vill inte tänka på att jag inte kan sova bredvid honom. Vi låg och vred oss typ nätterna igenom för vi inte kunde slappna av. Skitknepigt var det. Stress tror jag. För nu kom jag och tänka på hotellnatten i Göteborg. Då sov vi redigt gott. Men då var vi lugna med. Jag vill inte tänka på att vi inte ligger lika i drömmarnivå eller intelligentsnivå. Jag vill inte tänka på det.
Förträngning? Ja tack, gärna! Jag kan sälja Ipoden för det.
Jag klarar inte av det här. Vissa dagar är hjärtevärken outhärdlig och jag vill bara ringa honom och säga: "Älskling, det är bra nu. Du kan komma hem." Hur ska jag fixa det här?
Härda ut är allas förslag. Vadå härda ut? Det går ju inte.
Jag vill inte leva med tanken om att han har gått vidare. Inte utan mig. Och jag vill definitivt inte höra "Men Maria, det var ju du som gjorde slut.." Ja! Jag vet det. Tro mig, jag plågar mig själv med den tanken varje dag men inte fan mår jag bättre av det. Det räcker om jag själv vet det. För det gör jag. Med råge. Vad nu råg har med saken att göra?

Jag kom på det igår tror jag. Eller om det var i förrgår.

Jag är inte över dig Rikard.