Well, shouldn't I go crazy?

Söndagar. Dessa dagar som ofta är lite suddiga. Lite dimmiga, och lite som bitar. Jag brukar inte få någon helhet på söndagar. Min helg har nämligen inte varit perfekt. Den har inte varit toppen. Jag har inte känt mig helt kry. Jag känner mig fortfarande inte hel än. Samlad. Igår var en ledsam dag. En dag då jag aldrig vaknade till. Vissa stunder hade jag chansen att vakna, men jag gjorde det inte helt.
Igår var en tänkarsöndag och jag gick runt i pösiga kläder med sminket kvar sen i lördags. I lördags blev det alldeles för mycket vin för en närapå tom mage. Igår städade jag hela våningen, bara för att slippa tänka. Men sen tänkte jag iallafall. Jag funderade på många saker.
Men jag tog mig inte framåt.
Ett karaktärsdrag hos mig är nog ändå att jag allt som oftast inte tar mig framåt. Jag förväntar mig att andra människor ska hjälpa mig. För jag vet inte hur jag ska göra försvarar jag mig med.
Men ingen vet väl hur man ska ta sig framåt om det är en ny situation?
Samtidigt som jag vill vara en frontfigur och ett föredöme för andra, så vill jag vara en bifigur. En random something som finns där i de mörka skuggorna längst bak på scenen. En sån där som aldrig talar men ändå utgör en gestalt. En fysisk kontur.
Men så märker jag att jag inte är som sådan. Jag är inte någon som håller tyst om jag har något att säga. Jag tänker inte bli sån. Jag har för mycket vettigt att säga för att kunna vara tyst. Och samtidigt vet jag inte hur jag ska fortsätta. Sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna. Jag vill gärna nå trädtopparna, men speciellt på våren. För då är de gröna, och jag älskar grönt.
Och samtidigt som mina fingrar spelar över tangentbordet ser jag att det glimmar. Det är mina ringar. Den ena är ifrån Thailand och den andra är från H&M. Jag älskar den kontrasten. Och jag undrar varför jag inte har fler ringar som skapar kontraster.