Söndag - igen dags för ett destruktivt inlägg

En del kanske tycker att måndagar är veckans jobbigaste dagar. Jag anser mig själv att disagree. Veckans worst day enligt mig är i de flesta fall söndagar. Det är oftast på söndagarna tankarna får fritt spelrum och det är oftast på söndagar den mest deprimerande och tankeframkallande musiken tenderar att komma igång i Ipoden. Det är oftast på söndagar jag inte blir det minsta peppad till att lyssna på Ricky Martin. Det är mest på söndagar mina mungipor pekar neråt och jag tänker 'Om jag bara reste mig upp ur soffan och fixade till mig så skulle jag må mycket bättre sen.'. Jag vet om att tankemönstret föder ens beteende. Tänk positivt, och du agerar positivt.
Jag vet att jag inte ska tänka "Tänk om". Jag vet att jag inte ska hoppas. För jag vet om hur det är. Jag vet om att skadan skedde, försök till att reparera den gjordes och även om det försöket gjorde en hel del känns det inte som resultatet blev fullständigt. Jag vet.
Jag blir bara såjävlafuckingförbannad. För planeringen gick inte min väg. Respekten förlorades och jag får känslan av att en reträtt är gjord. Även fast det är nu, och verkligen nu, som framfötterna inte ska skylas.
Jag vet inte hur våren kommer bli. Jag vet inte hur sommaren skulle bli.
Jag är en drama queen. Och även fast jag vet att människorna i min omgivning tycker det är förjävligt ibland så vill jag ha min respekt för det. För jag trivs med att vara engagerad. Lite över average. Jag trivs med att få en naiv blick i ögonen samtidigt som jag berättar mina historier, oavsett om det är katastrofhistorier eller inte.
Jag är trött på mig själv att när jag försöker få en persons uppmärksamhet. Jag vet ju hur realiteten är uppbyggd. Jag är trött på att bli en destruktiv hög av kroppsdelar som ska foga mig.
Men - det klassiska 'men' -, samtidigt som jag är trött på att hamna i denna fälla så vet jag inte hur jag tar mig upp.
Jag må vara duktig på att peppa andra och ge dem andra infallsvinklar. Jag ifrågasätter. Och en del av mina vänner ifrågasätter varför jag beter mig som jag gör när jag är destruktiv. Det enda svar jag kan uppbringa är 'Det bara blir så'. Jag behöver hjälp. Jag behöver annat att fylla min tid med.
Jag känner att jag har mycket kärlek att slösa. Mycket kärlek. Sen februari förra året har mina vänner fått stå som väggar att ta emot min kärlek. 2009 var verkligen ett vänskapens år för min del. Nu börjar mina tankegångar dock sakna att få mysa med någon på morgonen, eller att kyssa någon. Samtidigt som jag skriker efter att få bli kär skriker jag även 'Gud nej, jag vill absolut inte bli kär! Jag vill enbart slösa min kärlek på mina vänner.'.
Jag känner mig ensam.
Och det är en svacka jag kommer upp ur så småningom. Jag funderar dock kraftigt på hur jag ska kunna ta mig upp ur den så tidigt som möjligt.
Jag behöver fylla min tid. Vad ska jag dock fylla den med?
Plugg? Tror inte det är riktigt den rätta motivationen.