De gör minsann en rejäl spinn av det hela!

De senaste dagarna har verkligen tankarna snurrat i mig. Praktiskt taget i hela mig. Men det är fortfarande hjärnan som spelar ett spratt eftersom jag antar att det är den som tillåter oss att känna smärta över kroppen. Annars är det väl bara kött?
Tankar av otroligt många karaktärer har studsat fram och tillbaka i huvudet på mig. Jag har funderat på charm. Jag har funderat på Skatteverket och hur de flesta är rädda för det; "Hur deklarerar man? Om jag gör såhär, gör jag något brottsligt då? Skatt - varför är det egentligen nödvändigt?". Skatteverket (och många andra myndigheter) skrämmer mig rejält. Jag vet inte hur man deklarerar. Pengar och jag är ingen rolig kombination.
Jag har funderat, och för all del - funderar, på vad människan är för ras. Egentligen. Varför beter man sig som man gör? Varför finns det regelverk? Vem har kommit på alla regelverk som finns? Egentligen är vi väl helt jämbördiga? Men ändå står vissa över andra. Varför är det så? Vad är människan för något egentligen? Vem skapade produktionen? Och efterfrågan och tillgång? Vad är omtanke, och varför pratas det om att det saknas inför andra?
Borde en utbildning vara något man brinner för eller borde den vara nyttig? Varför är det panikartat att växa upp? Det känns som en stor klump (med orden "Jag vet inte hur man gör!") växer fast sig i halsen när jag funderar på övergången mellan ung och vuxen. Vad fan är en ung vuxen? Vad ska man kunna då?! Ska man veta hur man deklarerar? Ska man veta vad som ska gås igenom när man skriver på ett bostadskontrakt? Hur blir man vuxen? Varför finns det ingen manual? Och om det fanns det, skulle den finnas till studentpris då? Hur gör man sig själv tidseffektiv? Varför känner man alltid en press på att 'bli något'? Vad är 'något'? Är det att inneha ett, i alla generationers ögon, regelrätt yrke såsom snickare, ekonom eller läkare? Hur botar man lathet? Till var försvinner den fria viljan när behovet att betala hyran, vård och många andra utgifter tar i överhand? Varför är det så lätt för mig att bli nere? Varför blir jag passiv när jag är rädd? Jag skulle hellre vilja vara en kämpe. Uppenbarligen är jag inte det.

Jag har en fin vän som heter Hanna. När jag klagade på den engelska grammatiken sa hon till mig "Okej, det är en svår kaka att smälta. Men tänk så gott den kommer smaka när du har smält den!"
Jag känner att hennes uttryck passar in varsomhelst. Saker och ting är ofta jobbiga men när man är förbi det, då är den där kakan redigt god.

Jag måste ut och springa, och rensa tankarna. Annars kommer jag dränka mina sorger i alkohol ikväll.