Ord utan ord

You know that I could use somebody.
Someone like you.


Allt som oftast är jag väldigt tankfull när jag skriver. Det brukar vara mörkt ute, för oftast skriver jag på kvällen, och allt som oftast reagerar jag på min spegelbild. Det är en funderande flicka som möter min blick, och bara en av oss vet hur tankarna egentligen går. Och den där funderande flickan behöver reagera över sin spegelbild, för då vilar tankarna för en stund.
Idag såg jag en fruktansvärd film. Den rörde om så otroligt i mitt känslohav. Jag brukar tro det bästa om människor, om att snällhet finns och att kärleken finns överallt - och att den översegrar allt. Filmen jag såg fick mig att på allvar att consider if I were wrong. Den var fruktansvärd och jag frågade Patrik om det ens finns godhet på jorden. Jag satt på hans fasters köksgolv med honom mittemot mig, och frågade på fullaste allvar. För jag trodde den hade försvunnit. Världen blev målad svart.
Jag brukar närapå aldrig känna mig äcklad. Det är ytterst sällsynt, men idag på vagnen påväg till jobbet var det precis vad jag kände. Jag lyssnade på musik för att få tiden att gå, och poppig musik fick mig att vilja spy; för den var för falsk, för glättig. Jag har hela dagen gått och funderat på den här filmen, och jag ryser när jag ser klipp ur den framför mig.
Jag tror att jag kommer drömma mardrömmar.
Så illa berörd blev jag, är jag, att Patrik fick möta mig i Brunnsparken efter jobbet och promenera med mig hem. Göteborg är vackert, men jag funderar på allt som sker som jag inte ser. Och jag klarar inte av att skriva mer, för nu behöver jag göra något annat. När poppig musik kommer igång just i detta nu så byter jag inte låt, som första åtgärd. Jag fortsätter lyssna, och funderar på om jag ska tycka om den eller inte. Kanske håller jag på att återgå till min trygghetsbubbla. Och det får mig att fundera på om jag ska se filmen igen.