Vem är du när du är stor?

En rosa himmel med lila toner är utanför mina balkongfönster. Jag brukade inte tycka om flickiga färger när jag var yngre. Hemligt omedveten ville jag kanske hellre vara en pojke än en flicka. Saker och ting har dock rättat sig efter klassiska genusroller; rosa till flickorna, blått till pojkarna. Nuförtiden uppskattar jag rosa, helst tillsammans med rött. Bara för att retas.
Men det var inte det jag tänkte skriva om. Jag sitter och funderar på charmiga personligheter. Personer som har den där glimten i ögat, de där som bara är sådär underbart härliga stundtals. De människorna funderar jag på, och undrar hur många hjärtan de omedvetet har tänjt på, eller kanske tillochmed slagit sönder. De är sig själva men folk faller ändå som furor för dem. Det är underligt det där, eller hur?


Winnerbäckförälskelsen fortsätter; 'jag vill bara gå hem med dig'. Hur många hjärtan sätts egentligen i brand under sommaren? Och varför är inte jag där ute, det kan man ju fråga sig.
Identitetsskapande är svårt. Vem är man egentligen? Jag skrev imorse i ett sms "Jag försöker förstå mig själv genom andra. Hela tiden". För det gör jag verkligen. Jag har den senaste tiden uppmärksammat att människor i min omgivning ser på mig ett olikt sätt än vad jag gör. Jag slår bakut, praktiskt taget hela tiden. Varför? Jag vet inte.