Det har varit dåligt ett rätt bra tag nu

Idag är det nog lite värre än andra dagar. Och jag vet att ni vänner vill mig väl, och att ni vill prata med mig om jag inte mår bra. För det är vad vänner gör. Men jag undrar om jag ens vill prata. För ibland vill jag det, och ibland (mer ofta nu än förr) vill jag dra fokus bort ifrån mig. Ni är några stycken som läser den här bloggen, vissa känner jag bättre än andra. Och en del av er vet saker om mig, som väldigt få vet.
Men just nu mår jag inte bra. Jag vill dra mig undan, praktiskt taget hela tiden. Jag vill sova mycket, och helst skulle jag inte vilja jobba. Jag orkar inte träffa någon, även fast jag vet att det blir bra när vi väl träffas. Jag vill inte prata om mig, jag håller på att förändras. Till vad? Till vem? Den som ändå det visste. Jag känner mig instängd, känslokall, avundsjuk, förvånad. Ni kanske undrar varför jag känner vissa av de här känslorna? Jag tror att jag skäms för mycket för att kunna berätta det. Jag vill inte såra. Eller det kanske jag vill. Jag vill fly. Fast egentligen vill jag väl inte det, för problemen försvinner ju inte för det. Ibland känns det som att jag inte kan andas.
Jag vill inte såra. Saker och ting känns röriga. Och allra helst vill jag bara sova. Det som att jag borde göra så mycket, klara så mycket, känna så mycket, inte ha press på mig, ha press på mig. Känna så mycket. Och jag får gång på gång höra att jag inte kan tvinga fram känslor. Jag vet väl det. Men vad spelar det rådet för roll när jag är mitt uppe i det iallafall? Vad spelar det för roll? Vad spelar det för jävla roll när jag inte vill såra, men att jag sårar iallafall? Jag vill inte ha andra människors råd, jag vill helst bara sova.
Jag vill göra något. Vad detta 'något' kännetecknas av har jag ingen aning om.
"Alla vill ha cash, så nu håvar vi in.
Alla vill ha cash, så nu håvar vi in."
Kan man genomgå en livskris vid 21 års ålder? Är det verkligen normalt? Jag vill inte att någon frågar mig hur jag mår, för jag är trött på hur jag mår. Jag vill att alla frågar mig hur jag mår, för då vet jag att de bryr sig. Fast, man kan ju fråga utan att bry sig. Obviously, så har jag ingen aning om vad jag vill. Hur tar man hand sig själv när man har en rommie som man ska hålla sällskap då och då, vänner som man ska träffas och umgås med, pojkvän att tycka om, ett jobb med psykiskt sjuka (det tär på mig), ett extrajobb att sköta, och alltid.. jag vet inte.
Mina vänners förhållanden verkar så himla bra, och det känns som att jag kommer köra mitt eget i botten med alla tankar jag har.