Genus, kunskap.

Jag skulle kunna prata om hur solen ser ut att värma något galet där ute, när man är inomhus. Men det är att prata om väder, och riktigt så långrandig ska jag låta bli att vara.
Jag kan berätta om boken jag just nu läser "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Den handlar om genus, och att vi inte lever i ett jämställt samhälle i alla fall, även om det sägs så. Det skrivs om hur vuxna tror att de behandlar flickor och pojkar lika, men att fallet sällan är som sådant. Och jag känner igen det. Flickor ska vara så förbannat timida att jag blir rabiat av bara tanken. Jag blir förbannad när minnet om en f.d. arbetskamrat inte tyckte att det var en big deal att säga att "en kille kastade som en tjej", för han menade ju inget illa - det var ju bara ord. Den sortens intelligens gör mig mållös och tar mig lite ur fattningen för jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska gapskratta åt ett sådant sorts argument, eller om jag ska gråta för att argumentet inte verkar nå längre än till fingerspetsarna. 
Det är just som så att språket, det vi säger och vilken ton vi lägger bakom det, gjuter våra värderingar. Om man inte menar det så som man uttalade det, att mottagaren är för känslig för ens uttalande, då gäller det inte? För man menade det inte så?
Att säga att någon kastar som tjej, och därmed mena att man kastet inte var starkt nog (inte manligt nog), har väl sin grund i språket - i meningen man uttalade? 
Att man inte menade det.. Vilket skitsnack. Språket gjuter dina egna och samhällets (det du hjälper till att bygga) värderingar.
Att bli förbannad passar ju inte en tjej, för vi ska stå tysta i ett hörn och pipa efter uppmärksamhet. Man märker det överallt, om en tjej pratar högt så hyschas det. Om en kille pratar högt, då tar han väl bara för sig?
Jag tänker inte ge mig. Jag ska prata högt, störa, inse att jag kan likaväl som någon annan. Och om någon får mig att känna motsatsen - då får de förklara bättre tills jag förstår. Om jag inte ställer några frågor varför system ser ut som de gör, vem gör det då? Och vem ska då förklara det för mig? 
Jag tänker fortsätta läsa min bok, och många fler samhällsförklarande böcker efter det. Kunskap är en aldrig sinande ström. Vattenfallet är mitt.
Hur skulle jag kunna låta bli att läsa, de hittills utgivna, böckerna ur Jonas Gardells trilogi om AIDS? Även om jag inte var på tidens sida för att vara med om rädslan eller samhällskänslan så betyder det inte att jag inte kan ta reda på det. Att inte ta reda på hur samhället fungerar, varför inte? Vi lever i det. Vi andas varje dag in andras känslor, känslor som ibland blir våra egna. Känslor som vi ibland förstår. 
Lär dig. Ta in kunskap.