Murphy's law

Lagen om alltings jävlighet. Finns den?
Den lyder nämligen som följande: finns det något som kan gå fel så går det fel.
Jomen visst, jag tror på att den existerar. Sen kan meningsskiljaktigheter uppkomma. Dels om man bara är överdrivet pessimistisk om man hänvisar till den, eller om man bara använder sig av realism. Det är en fråga att fundera på. Jag står på realismsidan. För det är ju realistiskt att allt som kan gå fel även gör det. Min vän Emma ville dock inte hålla med när vi pratade innan idag.
Låt mig illustrera. Jag fick mitt jullov den 16:e december. Kände då att jag kunde ta det rätt lugnt med skolan, det vill säga både grupparbete och hemtenta. Saker och ting kom emellan mig och mina böcker; julafton, julgranspyntning, träffa mina vänner, dansa, gå hem alldeles för sent med ont i fötterna, prata alldeles för mycket med mina vänner. I've been busy. Så, igår planerade jag att jag idag skulle åka ner till Mölndal för att kunna sitta där med mina arbeten så att jag faktiskt fick något gjort.
Vad händer då?
Jag blir sjuk. Jag får frossa, feber, halsont, huvudvärk, ont i örat och matthet i kroppen.
Ser ni? Precis där kommer lagen om alltings jävlighet in. Den visste var den tog, helt klart.
Så, när jag skulle plugga och vara attans effektiv så sitter jag istället i min säng med feber. Ska jag sova? Ska jag inte sova? Ska jag dricka vatten? Ska jag ta en till alvedon? Ska jag äta lite? Som ni märker så är verkligen beslutsförfattandet på en hög nivå när man är krasslig. Fantastiskt. Fast så hemskt illa är det nog inte med mig ändå, jag kan fortfarande driva med mig själv och andra. Den här sjukan ska nog genomlevas den med.

Och så lägger vi till ett galet skratt på det - klart!

Hur kan jag veta om vänskap blir kärlek? Och hur kan jag veta var gränsen går?
Och hur kan jag veta att det jag sysslar med enbart är vänskap och inte kärlek?
Och går ändå inte vänskap och kärlek hand i hand?
Lagom till jul: Maria goes confused. Boten på det? Fest, alkohol och dans på juldagen.
Men känner ni igen den där rastlösheten som finns kvar även om man springer ifrån den, tankeblockerar den (fast hur bra går det egentligen?) eller bara försöker bli ett med den? Den rastlösheten är värdelös. Den rastlösheten är nog den värsta av alla rastlösheter för den får mig helt förvirrad och samtidigt som jag vill just cut it off så finns den såklart kvar. Och gnager hål i hjärtat på mig - inifrån. Den är inte bara irriterande. Den gör ont också.
För jag vet inte. Jag ogillar det här ovetandet starkt.
Alla som känner igen sig - please, put up your hand.

And by the way, you dance just like me - I guess that means we belong together.

Jag har en liten fundering

Igår var jag på Gekås och fick Erik Grönwalls nya skiva signerad. Precis när jag har ställt mig i signeringskön kom ett par tjejer från samma håll jag kommit ifrån (det vill säga där man stod för att bäst se när han sjöng) och sällskapade med ytterligare några tjejer som hade ställt sig bakom mig. Hängde ni med? Iallafall. En av tjejerna uttrycker helt plötsligt i likartad ordföljd:
"Alltså va fan? Det var en jävla fitta som stod och tryckte in sin armbåge i min mage hela tiden när vi stod och kollade när han sjöng! Alltså.
Vilken jävla fitta!"
Och så höll hon på en stund.
En enda undran som kom för mig var: 'Sen när har fittor armbågar?'
Såvitt jag vet så sitter armbågen längs armen som börjar vid axeln och slutar vid fingerspetsarna och en fitta fick sin placering mellan kvinnors ben. Men för all del. Jag kan ha fel.
Kanske har dessa tjejer fått lära sig en annan sorts biologi. Jag vet inte. Men så länge sen var det inte sen jag läste biologi och jag tror inte skolsystemet har ändrats så radikalt.
Jag väntar med spänning på nästa omvälvande fysiska omöjlighet! Kanske så kommer kukar helt plötsligt ha hälar. Det kanske de redan har men jag har bara missat det. Det är klart en aspekt att fundera på.

Förtröstan, med en smula rädsla

"If I looked in your eyes. One too, too many times.
And memorized every word you said,
don't let it go to your head.

So what if I want to kiss, from your toes up to your lips?
It don't mean that you have me yet.
I'm the one who's in control here, let me make it clear."

Rader av värde tagna ur Jordin Sparks låt 'Don't let it go to your head'.

Förresten, det snöar här i M! :) Så väldigt vackert är det. Och idag ska jag sätta mig bakom ratten och köra upp till den lite mindre staden Borås. Hur ska det gå tro? Med en bror i passagerarsätet kommer det bli prima liv. Så länge bilen stannar på vägen är jag mer än nöjd. Det är det enda jag kommer fokusera på faktiskt.
Och även om det inte alltid blir som det planeras så brukar det bli rätt bra ändå. Förtröstan. Det är bra saker har jag hört.

Juldagen 2009

Kommer tillbringas i goda vänners sällskap. Det blir det bästa av två världar faktiskt. Först ut kommer familjen med traditionsenlig kalkonmiddag att vara. Som nummer två kommer middag (på julen äter man ju en del) med en del av mina fina vänner. Och sen, och sen och sen..
Sen, ska jag ut och dansa! Hurray! :) Så, vill du träffa mig kom till hotellet i Kinna. Vill du inte träffa mig, kom då inte till hotellet.
Visst är det fint att det finns valmöjligheter? Gotta love it.

Ta hand om dig själv

Jag börjar inse att i kärleksrelationer är det viktigaste man har att vårda är en själv. Det är en själv som är det viktigaste att vakta om. För vårdar inte du dina intressen, din nisch och ditt egna liv utan förlorar dig i partnerskap är det inget vunnet. Då är det ofta relationen som tar stryk.
Var din egen. Din partner behöver inte veta allt du gör.
Inspiration för detta inlägg får jag från min underbara kusin Linda, samt boken 'Fittstim'.

Rastlöshet

Imorgon ska jag hem. Så därför borde jag packa. Och sen packa om, för att sen behöva packa om. För att packa om lite till. För jag vet ju att jag kommer vilja ha med mig alldeles för mycket saker hem. Inte blir det bättre av att jag var på biblioteket idag och lånade böcker till ett skolarbete. Mer böcker resulterar i en tyngre väska. Och de där böckerna ska trängas med kläder, smink och allt annat essentiellt. Det bör nämnas att jag har en del smink och kläder som jag 'kan tänkas använda' när jag är hemma. Det kommer nog inte ske. Men det kan hända.
Det där 'what if'-tänket är allt annat sunt.
Och även fast jag längtar som en galning efter att få komma hem så vill jag stanna här. Och även fast jag är obeslutsam beslutar jag mig för att inte vara obeslutsam längre. Men det beslutet varar inte så länge. Och även fast jag borde ringa hem så gör jag inte det. Och även fast jag borde packa så gör jag inte det. Och även fast jag borde trissa ner mina förväntningar på att det här kommer bli en bra jul så gör jag inte det.
Jag har bara en nervös känsla i kroppen. Som ett pirr som ligger och lurar i magggropen och som när som helst kommer hoppa fram och få mig att falla ihop av överraskning och chock. Helst, men ändå inte alls vidare mycket helst, skulle jag vilja trycka ner den där känslan så den inte kändes. Inte det minsta. Men den finns där iallafall. Även fast jag vill att den ska försvinna. Och även fast jag vill att den ska stanna kvar.
Jag är bara väldigt rastlös och nervös och konstig och underlig. Jag vet inte vad det är med mig. Jag borde göra något, för jag har många saker att göra. Packa, plugga och ringa hem är några av de sakerna. Men jag kommer inte för mig att göra något av dem.
Jag bara funderar. Och det gör jag ju så bra. Men det där andra praktiska då?
Om inte jag gör det, vem gör det då?

Julstök

Ikväll har det minsann hänt saker här på vår gata i Götelaborg. Jag och min kollektivkompis Linnea har julstädat! Och vi har varit så duktiga!
En bild säger mer än tusen ord, så jag ger er nio stycken istället:

Schemat är uppskrivet, grönsåpan är öppnad och disken är redo att tas an.

Vi upptäcker till vår stora glädje att det snöar ute! Vad passar bättre med snöfall än vid en julstädning (och vid julafton då såklart)? Vi hade dock inte räknat med att det skulle snöa så mycket så mattorna och skorna skulle bli blöta. Men vad är inte vintern om inte lite blöta mattor och skor då och då?

Lugnet efter orkanstädningen. Glöggen plus pepparkakor åker fram och självklart jag inte hålla mig från att göra ett konstverk.
Att vi har varit såhär duktiga måste faktiskt förevigas.
Julkänslorna börjar minsann ta form. Vi har lyssnat på julmusik hela kvällen. Hurray!

Claes-Göran Hedenström - Det börjar verka kärlek banne mig

"I morse sjöng jag när jag borsta' tänderna
Och sen fick jag arbetsdille.
Sen ringde jag till dig om inte nånting alls,
bara för jag plötsligt ville.

Det börjar verka kärlek, banne mej.
Sån't där som händer andra, tänka sej.
Det mesta pekar på att jag är kär och så.
Men för all del. Jag kan ha fel."

Jag har en fin blandning i min Ipod med Bob Sinclair feat. Sugarhill Gang gentemot klassiskt svenskt med Claes-Göran Hedenström. Det är la fint?

Jag älskar kramar!

Onsdagsfunderingar

Frågor som dyker upp såhär på onsdagen;

• Hur kan biblioteket maila mig idag och banna mig för en försent återlämnad bok (som skulle tillbaka igår) om jag inte ens har fått ett mail som talar om att den ska tillbaka den 15:e? Jag får alltså ett skäll-mail innan ett heads-up-mail. Är det bara jag som tycker det är orättvist? Nu måste jag åka upp med den där boken imorgon iallafall. Typiskt.
  
• Hur ska jag få med mig allt hem över julen? Jag ska åka buss hem. Och jag ska vara hemma från den 20:e till den 27:e. Det är alltså sju dagar. Kläder för sju dagar. Några av dessa dagar är som sagt lite mer speciella dagar, läs julafton och juldagen, som jag gärna vill ha på mig lite finare kläder på. Finare kläder innebär mer upptagen plats i väskan. Mer upptagen plats i väskan innebär allt som oftast en till väska. Som sedan kommer kompletteras upp med en dataväska samt en handväska. Mina axlar kommer inte må bra av detta. Och busschauffören kommer nog vara lagom glad när han ser att jag ska med med mina sisådär fyra-fem väskor. Det är nu jag funderar på varför jag inte har en resväska här nere. Då hade det alltså räckt med en väska. En väska! Det låter som en dröm too good too be true. Det är det med.
  Resultatet blir därmed att Maria goes packåsna.
• Vad ska jag göra på nyår? Det är en enkel fråga. Jag hoppas på ett enkelt svar. Vad ska ni göra? Vill ni kanske umgås med mig? Se inte denna fråga som ett krav. Utan se den för precis vad den är; en fråga. Som både kan jakas samt nekas.
  
• Vad exakt är det jag ska läsa på om i min kurslitteratur för min hemtenta? Beskrivningen 'allt om Turkiet, Jordanien och Egypten' i en 250 sidor lång bok känns lite luddig.
  
• Var exakt står det i min kurslitteratur om hur Palestina-Israel-konflikten gick från att vara en israelisk-arabisk konflikt till en israelisk-palestinsk konflikt? Det är denna svåra stund jag tröstar mig med pepparkakor. Pepparkakor är nämligen bra saker.
• Jag inser precis, när jag kollar på mina väskor, att jag inte har två tillräckligt stora som kan hjälpa mig att få med mig allting hem på söndag. Där krackelerade den planen.
• Jag inser även också att jag måste fixa mina julklappar. Tusan i havet.
  
• Jag funderar på vad jag kommer få för julklappar i år. Och hur jag bäst ska distribuera dem.
  
• Jag inser även att jag är ett sant barn eftersom jag älskar Ice Age 3. Samtidigt som denna tanke slår rot inom mig förstår jag att denna värld innefattar många vuxna som är barn innerst inne - för den kan nog tina upp även det vuxnaste hjärta.
  

Blommigt

Igår kväll var ingen bra kväll. Igår kväll var jag vansinnigt orolig för en av mina fina kompisar. Eftersom jag blev såpass orolig blev mina närmaste vänner oroliga för mig och det blev en hel del tårar från min sida. Panik var nog kvällens ledord. Och att mina vänner engagerar såpass mycket i mig som de faktiskt gör är fantastiskt. Jag blir tacksam för er värme. Den är svindlande, och sagolik.
Idag blev dock en re-bounddag. En riktigt ordentlig sådan. Jag vaknar, alldeles för försent dock eftersom jag är lat. Hinner iväg till skolan och är mitt glada, fina, optimistiska och älskvärda jag. Jag är helt enkelt den person jag vanligen är.
Så, med ett gott humör har jag hunnit göra mycket fantastiska saker idag. Idag har jag nämligen upptäckt mig själv sitta och önska att min nästa kurs ska ta plats på Humanisten. Jag älskar det stället! Och om det inte blir så kommer jag ändå ränna där stup i kvarten och äta mat. Det är verkligen en lyckad kombination för jag älskar mat, och jag gillar att vara på Humanisten. Dessutom har de ett supermysigt bibliotek. Så där satt jag idag och pratade med Emma om soppor. Det kan tyckas underligt att prata om soppor. Men, låt mig då fråga er - är inte soppor ändå ett såpass viktigt inslag i livet att det bör diskuteras med jämna mellanrum? Soppor är ju billiga, näringsrika och härligt sörpliga. Ser ni? Alla goda ting är tre. Men, en hel dag kan inte heller spenderas med att diskutera soppor utan den kan även fyllas med lite spårvagnsåkande. Jag tog tillexempelvis en vagn till Kortedala. Kortedala, förstår ni, har ett torg. Detta torgs baksida spanade jag in idag. Varför jag spanade in detta torgs baksida kommer förbli en hemlighet. Hemligheter är ju nämligen bra saker, det får folk att tänka till lite extra. Extra engagemang är ju bra saker har jag hört.
Senare idag har jag pratat med pojkar om trötta tomater och förlorade identiteter. Jag har även pratat om ett pirr i magen, fått höra rim om en mobil och fått komplimanger om mitt glada sätt. Jag älskar därmed re-bounddagarna. De är på dem jag är allra allra bäst. Sen att jag ringer och stör precis när folk ska gå och lägga sig och jag inte vill sluta prata (och därmed stör ytterligare) gör allting ännu mer fantastiskt! För de personerna låter mig hållas, och det visar på kärlek. Man lyssnar även fast man kanske inte helt orkar, inte helt är upplagd för ett samtal men genomför det ändå för man tycker om den där personen som ringer och stör en. Det, det är kärlek. Och kärlek är bra saker.
Godnatt älsklingar.

Hjärtbryt

Hjärtbreak.
Idag har jag fått höra många hemska saker. Jag är inte direkt påverkad. Snarare indirekt. Ändock är hela min kropp ett rastlöst stycke som tror det kommer må bra om jag bara får tala med någon.
Men vem ska jag tala med? De här känslorna kommer gå över. Det är bara just nu det är förjävligt. Och ändå är jag inte direkt påverkad. Jag vet en som har det sjutusentrehundrafyrtiotvå resor värre. Och eftersom jag älskar den personen går mitt hjärta sönder när jag får höra om alla hemskheter.
Jag kan inte besluta mig för om jag vill ha en kram och bli tröstad eller om jag vill krama och trösta. Vem ska jag förövrigt bli kramad av?
Jag älskar många. Men just nu är kärlek nästan det sista jag vill ha och göra med, även fast jag vet att det är det som räddar även mig i slutändan.
Jag vill kanske prata med någon. Men vad ska jag säga?
Mina vänner har jag tystnadsplikt gentemot. För jag behandlar dem som jag vill bli behandlad. Jag avskyr bara den ofantligt stora rastlösheten som infinner sig när jag inte kan lösa deras problem. Det enda som hjälper är att vänta ut. Sorgen kanske lägger sig. Men hur kan även det vara säkert? Ingenting är säkert. Och det är okunskapen som får mina ögonlock tunga medan rastlösheten leker krig inom mig.
Dock utspelas kriget med riktiga svärd som skär mot min buk och lämnar mig blödande. För det är så det känns när jag inte kan hjälpa mina vänner.
Då blöder jag.

Sjukdomsdravel

Jag har gått och blivit sjuk. Ont i magen, feber, frossa och matthet i kroppen.
Jag är inte vidare trevlig när jag är sjuk för jag tycker ju så himla synd om mig själv.
Och när man tycker synd om sig själv ska borde man ju skämma bort sig själv. Eller hur?
Så därför tänkte jag, när jag sedan åker in till stan för att hyra film även köpa med mig choklad, chips och frukt. För det får man väl göra när man är sjuk? Även fast man är en fattig student.
Jojomen, det får man. Så det ska jag göra.
Nehejnej, det är dags att agera vuxet även om sjukdom har infunnit sig och därför gå och ställa sig i duschen så man ser ut som folk.
Hur de nu egentligen ser ut?

Avatar

Avatar, den filmen tror jag är fantastisk. Jag får behagliga rysningar bara av att se bilderna, hur vore då inte filmen i sin helhet?

Kärlek

I helgen har jag varit hemma hos min familj. Det har varit underbart. Ren kärlek.
Jag, liksom många andra i den här världen värdesätter kärlek högt.
Jag tycker jag är kärleksfull. Och jag har sårat mina fina vänner många gånger. Ser ni? Kärlek är svårt efter redan två motsägelsefulla meningar.
Ibland har jag kommit för nära och tårarna tillhörande den tilltalande kan inte riktigt hållas tillbaka. Ord sårar. Jag blir påmind om det ibland. Jag blir påmind om att jag har satt förevigt sittande brännmärken i mina vänner. Märken som alltid kommer svida när de rörs vid. Jag funderar på om de märkena någonsin kan läkas om jag lägger tillräckligt med is och kärlek på dem. Kan isen bedöva dem och kan kärleken sen lösa upp den tjocka klumpen i halsen som de faktiskt framkallar så fort de kommer upp i tankarna? Eller kommer det inte spela någon roll hur mycket jag än försäkrar mina vänner om att deras beteende är okej - kommer de ändå fundera på om jag talar sanning?
Ja, jag talar sanning. Era beteenden är älskvärda, och jag är ledsen för att jag har sårat er och för att jag har fått er att gråta när jag har kommit för nära eller inte tänkt ut mina ord.
Kärlek är för värdefull för att lekas med. Det är något jag inte kommer bli fullt lärd om under mitt liv. Jag kommer säkerligen skrika för kärlek i min framtid kommer missförstås. Jag kommer tacka för min familjs omtänksamhet, de där små sakerna ni vet. Som när mamma ringer och frågar vad jag vill äta för pizza när jag kommer hem om några timmar. Jag kommer bli svag i hjärtat när mina vänner ställer upp för mig när jag själv vill rycka av mig en arm, och sen ett ben och fortsätta i det scenariot tills jag bara är en hög med delar som inte kan tänka. Jag kommer nästan säkert börja darra i kroppen och mina ögonlock kommer börja fladdra när jag tänker på att jag alltid har vänner jag kan vända mig till om saker och ting skulle bli svåra.
Jag kommer vilja hoppa högt av glädje och göra sådanadär fina lyckohopp som Sara kan när jag inser att det är min omgivnings kärlek som gör mig lycklig. Kärlek gör mig lyckligare.
Kärlek är när min kusin frågar mig om jag vill ha kläder av henne. Kärlek är när mina vänner ringer mig och ber om råd. Det visar på att de litar på mig, och det finns ingen tillit om det inte finns någon kärlek. Kärlek är när jag och min bror, min mamma och min pappa munhuggs. Kärlek är när jag får slå in julklappar tillsammans med min pappa och tissla om att 'mamma kommer bli så nyfiken på vad detta kan vara..!'. Kärlek är när min bror erbjuder sig att komma och hämta mig i Mölndal, helt utan några kostnader för mig. Kärlek är när människor vill umgås med mig. Kärlek är tålamod med människors enerverande sidor.
'Kärlek är en blick som inte vet vart den ska ta vägen, den kan ju inte bara möta de där speciella glittrande ögonen..! För det vore ju pinsamt. Tänk om den där killen förstår att jag gillar honom?'
Kärlek för mig är när jag känner mig trygg, omhändertagen och fri - även om jag sitter ensam i mitt rum här i stora staden.

Fredagsbeaktelser

• Westlife uppenbarade sig på tv:en när Idol var igång. Och det gillar jag eftersom jag växte upp med dessa rara gossars musik.
  
• Jag älskar min stad Göte-la-borg!
• LP-skivor rockar.
• Det är mysigt att vara hemma med min familj. Och trots att vår katt får det att klia i mina ögon älskar jag henne för det.
• Jag är glad för Ida är hemma.
• Erik i Idol är vansinnigt snygg!
• Jag älskar irländska.
• Och jag älskar mitt röda hår. Där snackar vi hett..!
• Och jag fick nu precis världens chock när det berättades att Erik i Idol hänger löst. Hur kan han hänga löst liksom? Hans röst och showande är beyond this world.
• Ännu en beaktelse lyder som följande: Sen när blev jag en sån Idol-nörd? Jag skyller på Göteborg. Eller snarare sagt Möln-la-dal.

Fredagsmyset fortsätter. Och imorgon ska jag bara mysa runt här i min hemomgivning. Kan inte göra annat än gilla't.

Godispåsen i knäet och tankarna över bordet - det är onsdagskväll i Mölndal

Problembaserat lärande - inriktning: Minoriteter i Mellanöstern.
Min grupps inriktning: Hur behandlas palestinier i Jordanien?
Bra val. Speciellt med tanke på att vi inte helt kan bena ut våra konkreta delfrågor och redovisningen är på fredag. Problemlösning, älskar man det bara inte? Jomen absolut, om det nu hade funnits en fungerande sådan.
Jag vet liksom inte ens vad jag helt och hållet letar efter. Det sades idag att jag skulle leta efter om palestinier med flyktingstatus har rösträtt eller inte? Kan det möjligen må vara så att palestinier med flyktingstatus har begränsat jordanskt medborgarskap som innefattar rösträtt men inte rätt till nationell sjukvård, skolgång eller nationella jobb? Jättebra frågor. Men var hittar jag informationen? Jag sitter och läser väldigt intressanta artiklar om statslöshet, och politik i Jordanien men det står inte specifikt om palestinier i detta land. Innebär det då att jag kanske läser 4 st pdf-filer om sammanlagt cirka 90 sidor i onödan?
Det känns lite halvt om halvt värt.
Men, det bästa är att (läs: det värsta) mitt huvud är proppat med andra tankar så koncentration för skolan är inte något som ligger på högtrevande trave här hos mig. Och, jag behöver den där koncentrationen. Ska som sagt ha något vettigt att presentera för mina gruppmedarbetare imorgon bitti.
Så, därför bloggar jag istället och hoppas läsögonen vill komma fram och inspireras. Jag förlitar mig på att blogg-skrivar-händernas inspiration ska smitta av sig uppåt ansiktet. Om det går är ännu ett socialt icke genomfört experiment. To be continued.
Hatar inte ni också när ni väntar på ett svar men det dröjer? Man kan nästan ana att svaret inte kommer bli farligt på något sätt men man vill ändå ha det bekräftat. Förstår ni hur jag menar?
Jag gillar't inte. Det sabbar en flickas koncentration.
Jag vet ju att jag har en hel del vänner som pluggar på universitet. Jag har en del frågor. Känner du att du valde rätt? Känner du någonsin för att hoppa av, om ja - varför? Om nej, varför? Känner du en stor press på att klara dina studier för att därmed kunna få studiestöd som gör att du kan bo kvar där du studerar? Hur känner du inför universitetslivet med vad det innebär med flytt hemifrån, egna matlådor, hålla-koll-på-sin-ekonomi, hög studietakt och nya vänner?

Och ja, självklart präglas mina tankar något vansinnigt av ovanstående frågor. Tänker jag på något annat än det, killar och världens orättvisor är det en speciell dag.
Ja, vänligen - läs den sarkastiska tonen.

Emmas kalas

Emmas 20-årskalas blev en varierad tillställning. En kul sådan. Men ack så varierad. Och jag gillar't! Kontraster är roligt.
Jag agerade på något sätt, tillsammans med Sara, de snälla fastrarna som torkar disken. Sen agerade jag med-dansare till Emmas pappa när det var dags för bugg. Sjutton vad roligt det var! Och så hade vi allsång med både 34:an såsom Elvis. Och så spelades det dragspel. Det, mina fina vänner. Det ägde. Jag gillar verkligen dragspelsmusik! Det är så rytmiskt och härligt.
Väl inne i Borås blev det ännu mer förfest, eller mellanfest som jag vill kalla det. Där delade jag och Emma på både chips och mackor. Chipsbilden satte jag upp som msn-bild idag och fick kommentaren: "Vad är det jag ser? Tjejhångel? ;)"
På den lilla bild som msn faktiskt ger ska väl nämnas att chipset inte syns. Och tyvärr för den eminenta herre som kommenterade, det var inget tjejhångel. Men även, det han inte vet det har han inte ont av. Haha!
Tack för en trevlig kväll tjejer. :) Och J och R. För de är inga tjejer men ska tackas för trevligt sällskap iallafall. Tack.

Tjejhångel på hög nivå

Emma blir större idag

Idag är dagen då Emma fyller 20 år!

Därför kör jag en bild från midsommar och hoppas på att liknande scener utspelar sig på lördag.
På lördag blir det partaj så ni kan knappt ana. Men, svänger ni förbi Borås kanske ni åtminstone kan se hur det går till när vi festar ;)
Emma, grattis på din stora dag! Och som Sara säger;
"Välkommen till klubben Systemmyndig!".
För nu jäklar, nu är det spelkvällar med vin som väntar ;)

Och eftersom det är din födelsedag kommer jag berätta några saker jag gillar med dig.
Beredd?
Okej. Här kommer de.

Jag älskar att du kan käftas. Att munhuggas med dig är väldigt roligt, tills en av oss blir sur. ;)
Ditt tålamod är underbart. Du bryter inte samman så enkelt. Och det gillar jag med dig.
Men när du bryter samman och visar dig svag älskar jag dig lika mycket som annars. För det är du då visar att du inte är en superkvinna. Jag älskar när du är svag för det visar att även du har dalar som du kämpar dig upp ur.
Jag tycker verkligen om att du står för vad du tycker. Jag älskar när du drar ner mig på jorden. För både du och jag vet att jag har en tendens att flyga iväg lite för långt ovan molnen i vissa tankegångar då och då.
Jag älskar att du älskar att dansa.
Jag älskar när du är rädd och förvirrad. För det visar på att du är sårbar. Sårbarhet är för mig ofta något vackert. Och du är vacker.
Jag gillar din humor. Jag tycker om din värme.
Jag älskar din omtänksamhet!
Alla mina vänner har en stor empati, och du ligger på prispallen.
Och jag tycker om det faktum att vi har haft vårt första stora gräl och överlevt som vänner. Det visar på att du är stark.
Och kom ihåg, som skrivet ovan; jag tycker om dig även när du är svag.
Jag älskar dig helt enkelt.

Skärpa

Bara för att den är snygg. Sprungen i grunden.

Hepp, hepp, hurra!

Jag fick även idag (efter att jag basunerat ut min finfina betyg) frågan om hur jag ska fira mitt tentaresultat.
Mitt tråkiga svar blev "Jag vet inte."
Men tro tusan att det blir ändring på det. För jag har egentligen hur många sätt som helst att fira det här på.
Nummer ett. Drinkkväll med min kursare Emma. Hon jobbar dan därpå och jag ska upp hyfsat tidigt vilket innebär att drinkkvällen snarare kommer ändras till en drinkeftermiddag.
"Hejhej vuxenliv, jag tror jag gillar dig skarpt ibland."
Nummer två. Min fina kusin bjöd mig på lunch nere i stan på lördag. Hurra! :)
Nummer tre. Min väldigt fina vän Emma fyller 20 år på torsdag. (Hurra igen! :)) Och på lördag ska vi dansa å hennes ära. Emma, du kan lita på att vi kommer slita sönder det där dansgolvet. Det är mitt löfte till dig.

Men, problem dock. Vad ska jag ha på mig? Kortkort med gummistövlar?
Ja, varför inte? Kontraster förgyller ju livet.

Om man räknar på summan av kardemumman så blev det såhär

Marias väg till första hemtentan innebar:

1.) Boken tas fram. Min älskade Lapidus med tillhörande referenslista. Den plus 5 andra böcker använde vi oss av. Jag läste bara 5 men det behöver vi ju inte tala något om.
2.) Jag inser att enbart koncentration inte räcker till för att kunna plugga någorlunda raskt. Därför sätter jag in min alternativreserv: alkohol. Slutresultatet skall icke förtäljas.
3.) Här står jag inne på Pedagogens toalett och har efter många om och men insett att varken koncentration eller alkohol inte agerar uppiggande så därför drar jag in mitt tyngsta artilleri; charader. Dimmigheten kan jag faktiskt inte förklara. Men kanske har ni dragit er slutsats själva. Bra där.

Och.. Resultatet av dessa tre enträgna sätt att kunna plugga på resulterade i;

Jag är verkligen förjäkla nöjd! :D Och så är jag så grym som sätter Väl Godkänt på min allra första tenta! :) Ihiiih..!

Well, shouldn't I go crazy?

Söndagar. Dessa dagar som ofta är lite suddiga. Lite dimmiga, och lite som bitar. Jag brukar inte få någon helhet på söndagar. Min helg har nämligen inte varit perfekt. Den har inte varit toppen. Jag har inte känt mig helt kry. Jag känner mig fortfarande inte hel än. Samlad. Igår var en ledsam dag. En dag då jag aldrig vaknade till. Vissa stunder hade jag chansen att vakna, men jag gjorde det inte helt.
Igår var en tänkarsöndag och jag gick runt i pösiga kläder med sminket kvar sen i lördags. I lördags blev det alldeles för mycket vin för en närapå tom mage. Igår städade jag hela våningen, bara för att slippa tänka. Men sen tänkte jag iallafall. Jag funderade på många saker.
Men jag tog mig inte framåt.
Ett karaktärsdrag hos mig är nog ändå att jag allt som oftast inte tar mig framåt. Jag förväntar mig att andra människor ska hjälpa mig. För jag vet inte hur jag ska göra försvarar jag mig med.
Men ingen vet väl hur man ska ta sig framåt om det är en ny situation?
Samtidigt som jag vill vara en frontfigur och ett föredöme för andra, så vill jag vara en bifigur. En random something som finns där i de mörka skuggorna längst bak på scenen. En sån där som aldrig talar men ändå utgör en gestalt. En fysisk kontur.
Men så märker jag att jag inte är som sådan. Jag är inte någon som håller tyst om jag har något att säga. Jag tänker inte bli sån. Jag har för mycket vettigt att säga för att kunna vara tyst. Och samtidigt vet jag inte hur jag ska fortsätta. Sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna. Jag vill gärna nå trädtopparna, men speciellt på våren. För då är de gröna, och jag älskar grönt.
Och samtidigt som mina fingrar spelar över tangentbordet ser jag att det glimmar. Det är mina ringar. Den ena är ifrån Thailand och den andra är från H&M. Jag älskar den kontrasten. Och jag undrar varför jag inte har fler ringar som skapar kontraster.

Mitt namn

Någonting som fascinerar mig såhär på söndagskvällen är mitt namn. Maria.
Vad betyder det egentligen?
Enligt den här sidan är mitt namn hyfsat motstridigt. Men det är ju jag med så det passar ju helt okej. Namnet 'Maria' kan betyda en hel del saker och det första de hade skrivit upp var 'Hav av bitterhet'.
Uhm, tack. Antar jag.
Mitt namn förespråkas även av konkretiseringarna rebellisk, trotsig, perfekt, härskande, helande, vacker, stark, sorg, graciös och charmig.

Och sen ska det inte heller förglömmas att det även står för 'önskat barn' och kärlek.
Så, helt dumt är det nog inte att heta Maria iallafall.

Fulla Maria S:s tankar

Om jag är full? Nej, nej. Vad får dig att tro det?
Jag har bara öppnat en vinflaska. Som jag ska tömma själv. Och jag löser det, som alltid.
Jag har haft en underbar kväll med I, R och D. Och om jag inte kan stå riktigt och om beter mig som en onykter en?
Gud nej, vad får dig att tro det?
Men jag ska nog snart till D och dricka.
Alkohol rules the world?
Ja, alkohol gör faktiskt den skillnaden.
Puss på er.

Lekman leker med mitt humör?

Night falls over Kortedala mina kära vänner.
Även fast jag sitter på andra sidan stan.
Varför pratar jag om Kortedala? Därför att Jens Lekmans braiga album innefattar denna stadsdel i sin titel. Och det är rätt skönt att ha lite vaken musik när jag själv vill somna. Och inte kan jag somna heller för jag har en hel del att läsa och skriva innan dess. Universitetsstudier är svårt. Jättesvårt.
Och hela mitt rum svämmar närapå över av litteratur om islam. Muslimska Brödraskapet, någon? Kan någon förklara tendenser inom denna grupp för mig? Kan ni kanske sen även skriva en väldigt liten avhandling, kallas i akademivärlden PM tydligen, om hur staten förhåller sig till religion i Syrien åt mig med all notapparatur fullständigt vore jag ytterst tacksam.
Ni kan få kakor som belöning. Visst låter det som en one chans opportunity? Något ni bara inte kan missa.
Nej, återgång till läxorna var det ju.

Magen vänder sig in och ut. På ett positivt sätt

Vansinnigt snygg bil?
Ja, det är en Audi R8.
Jävlar vad sexigt det skulle vara om jag gled fram i en sån.
Mums.

Känslor

Jag vet att en hel del människor läser min blogg. De flesta är människor jag känner och därmed är bloggen på sådant sätt väldigt utelämnande. För ni vet vem jag är som står bakom orden.
Men ni vet inte allt om mig. Det vet ingen av er. Och därför känns det ibland väldigt konstigt när jag blir strucked av tanken: "Kan jag verkligen publicera det här i min blogg? Kan jag lämna ut mig själv på det här viset? Kommer någon vända det emot mig?"
Jag hoppas verkligen inte ni gör det. För ni som läser är antagligen mina vänner. Det hoppas jag.
Jag har skrivit utelämnade texter om mina känslor för Rikard. Utan att jag har frågat om hans tillåtelse att skriva att jag är arg på honom, att jag kanske inte är över honom eller något annat. Det är vågspel att skriva så. På ena vikten ligger mina argument att det är min blogg och jag skriver vad som utan någons tillåtelse. På den andra vikten ligger argumenten att jag häver ur mina dåtida och nutida känslor gentemot denna karl, och vårt dåtida förhållande. Det är inte vidare snällt mot honom. Om det spelar någon roll Rikard så ber jag om ursäkt om du har känt dig kränkt av mitt beteende.

Det jag dock inte ofta har skrivit om är mina känslor inför mina vänner. Det är ofta de inte är vidare bra. Ibland blir jag väldigt orolig om det är en vänskap att ha kvar, eller inte. Jag antar att ni läsande, som antagligen är mina vänner, känner likadant gentemot mig?
Är jag någon att ha kvar?
Fundera på det.

Så, när ska jag få bli kär nästa gång?

Det här med känslor. Det är en klurig sak.
Det jag har varit med om formar den jag är idag.
Och jag gillar det. För jag gillar den jag är idag.
En del säger att man inte ska ha kontakt med sina ex. Men borde man inte det?

Krama mig!

Min helg har varit toppen! Jag har återigen kommit fram till att jag älskar mina släktingar. Verkligen älskar dem. De är så rara och fina. Vänliga. Ödmjuka. Vackra. Snälla. Fantastiska.
Jag börjar inse att jag vill ändras. Jag vill försöka. Jag vill försöka bli en person som är ödmjuk, otrolig och vänlig. Jag vill bli en person som man inte är rädd för att krama. För jag vill kramas. Jag vill vara varm och mjuk.

Dagens bästa nyhet!

Min kusin har fått ett jobb! :)
Stort, jättestort grattis Linda! :)

Japp. Jag är en listnörd

Nämn något som gjorde mig glad igår: Härlig konversation med Per.
Vad gjorde jag klockan 08 imorse: Då låg jag i sängen och kollade i min kokbok.
Vad har jag ägnat kvällen åt: Äta god mat och mysa framför en Harry Potter-film. :)
Det sista jag sa högt: "Jag ska stänga in mig här en stund för att skriva CV.".
Det senaste någon sa till mig: "Jaha. Okej.".
Vad var det senaste jag köpte: Tomater och tomatpure. Inga onödiga kostnader här inte. Jag är ju student.
Vad är det för färg på min ytterdörr: Vit. Precis som min själ.
Vad är det för väder hos mig nu: Mörkt. Lugnt. Stillsamt.
Vilken glassmak tycker jag är godast: Viol. Blåbär. Polka är gott det med.
Tror jag på kärlek vid första ögonkastet: När jag vet säger jag till.
Sover jag tungt: Oja! Vält träd, släng tallrikar, slå på trummor. Inte vaknar jag inte. Om jag håller folk vakna med mina snarkningar? Jag snarkar inte. Aldrig.
Favoritklädsel: Det jag känner mig bekväm i. Ett sånt enkelt svar. Ack så tråkigt, och ack så behändigt.
Favoritlåt just nu: Bad Romance - Lady Gaga. Ja, jag är en popnörd. Det är slutgiltigtförklarat.
Vad ser jag om jag tittar till höger: A white wall.
Vad gör mig glad just nu: Att jag är nöjd med livet.
Vad ska jag göra härnäst: Sova? Plugga? Sova? Skriva CV? Sova? Lutar åt sova, tror jag.
Hur är mitt humör just nu: Behagligt stillsamt.
Är jag en morgon eller nattmänniska: Can be both. Är nog lite mer kvällsmänniska.
Vad längtar jag mest efter just nu: Ingenting. Jag är nöjd, tack som frågar.

Louisen och jag

I torsdags var Louise och jag på kalas. Eller kalas och kalas. Det var Studentklubbens veckotaliga möte. Och till möten ska man ju vara iordninggjord. Och det var vi. Rejält.
Den kvällen övade vi extraordinärt på att räcka ut tungan och blåsa rökringar av den kalla luften.

Maria vuxen?

Det kan inte förnekas. Onekligen inte.
Jag är så bra på att laga mat! Det är tack vare mitt kollektivboende matlagning har blivit en del av mitt liv. Göteborg/Mölndal har förändrat mitt liv. På matlagningsfronten. På en del andra fronter också för den delen.
Nuförtiden kan jag tillexempel gå nattpromenader vid Hagakyrkan. Hur vanligt skulle det vara om jag hade stannat i M?
Min laga-riktigt-god-mat-lista innehåller numera:
- Lax med grädde, purjolök och potatis.
- Korvstroganoff med ris. Den gör jag något sjukt bra!
- Röra med korv, bönor, chilisås, paprika och pasta.
- Sen gör jag även en sjukt god ungsgrillad lax. Vi har ingen ugn här så riktigt så gott kan jag inte ha det.
Okej, nu kommer jag inte på mer. Men ovanstående är grande ändå. För jag levde ungefär mitt andra år på gymnasiet via färdigrätter och matlådor hemifrån. Och jag visste att grönsaker fanns. Men jag visste inte hur man delade på dem.
Så jag har tagit ett stort steg framåt. Om jag är bra?
Självfallet.
Det är skönt att flytta hemifrån för då växer jag upp.
Jag lagar min egna mat. Which I do so good. Sen tvättar jag. Fy på er som bor hemifrån och inte kan tvätta. Lär er. Jag tar hand om mina räkningar. Jag har skaffat ett mobilabonnemang. Och jag tar ansvar för mitt arbete. I mitt fall är ju arbetet mina studier.
Och sen att jag kanske blir lite oansvarig när jag festar upp lite för mycket pengar och lite för mycket värdefull sömn är en självklarhet.
Så ska det vara.

En mun är hälften av en kyss

Vad får dig att ticka för någon?
Vad är det för egenskaper och konkretiseringar som får dig att falla för någon?
De senaste dagarna har jag funderat en hel del om det här med kärlek. Jag kan inte konkret peka på något jag har kommit fram till. Jag kanske inte ens har kommit fram till något.
Men funderat har jag.

Vad för sorts egenskaper faller jag för?
Jag älskar charm och när människor får mig att skratta. Helst riktigt, riktigt mycket. Jag tenderar till att tycka att de lite smalare killarna är de finare. De får inte vara för smala. Då är de inte goda att krama. Jag märker mer och mer att killar med glasögon är de som får mig hjärta att slå lite snabbare.
Snälla, ärliga och rakspråkiga killar brukar falla under mitt goda öga. Och de som har ömhet i sin personlighet.
Och vad är mer viktigt?
Hur de kysser.
Jag har upplevt riktigt bra kyssar i mitt liv. Om jag fladdrar med ögonlocken så jag nästan blundar kan jag framkalla känslan igen.
Det är en fantastisk känsla.
Det är den där känslan då nackhåren närapå vill resa sig. En rysning av välbehag, och samtidigt nervositet, pilar sig längs ryggraden upp till nacken. Det är som ens egna kropp tar ett litet litet steg utanför ens fysiska jag och tittar på när man blir kysst. Hela ens jag är medveten om vad som sker. Och samtidigt är hela ens psykiska jag på en resa som ter sig likt ett flipperspel.
På det sättet är en kyss en väldigt kontrastfylld företeelse. Och just på grund av det så är den så fantastisk!
En bra kyss tar andan ur dig. Jag längtar till min nästa breath taking kiss.
Jag önskar er alla som läser riktigt bra kyssar livet igenom.

Gårkvällen bjöd på twistade vändningar

Igår var jag på fest. Jag hade på mig en blommig klänning och ögonlocken var gröna och guldiga. Jag kände mig rätt misfit i den mestadels mörkklädda församlingen som hade ordnats på Sticky Fingers. Men jag brukar intala mig själv om att jag inte vill passa in.
Vem vill passa in liksom? Det är ju så himla tråkigt och man blir så mainstream. För då skulle jag ju bli som alla andra. Och det är ju inte kul.
Eller är det det?
Kan det ändå inte vara skönt att vara så alla andra ibland? Man är lagom.
Samtidigt ska det även frågas vad mainstream och det som kallas normalt är?
En annan sak jag engagerade mig igår var att dansa. Jag älskar att dansa! Jag älskar att ploja runt, fåna mig, sjunga med, le och skratta riktigt mycket medan jag dansar. Jag tycker inte det är kul att enbart gunga lite lätt med överkroppen. Då är inte inträdet värt pengarna. En av killarna som var med ut var med även på mina noter. Och det var vansinnigt roligt! :) Vi plojade något galet och fånade oss i säkert en halvtimme på det där dansgolvet.
Och vad gör det om folk kollar? Om de ser att folk har roligt så kan kanske även de släppa loss och ha roligt? Glädje föder glädje. Det är ett alldeles för outnyttjat koncept.
Kvällen slutade på ett oväntat sätt dock. Vår grupp på 9 personer gick runt och letade efter den 10:e eftersom han hade försvunnit. Vi hann både med samtal till polisen och Sahlgrenska men inte fanns han där inte. Lyckligtvis återfanns han på Centralstationen.
Men vi hade kul medan vi letade iallafall. Ingen trodde nog på allvar att något illa skulle hända honom och hans kompisar var så sjukt lättsamma så vi gick en smärre tur och letade efter honom. Medan vi skämtade då. Och det var kul.
Och kanske skämtade vi ändå för att undertrycka sanningshalten om att Göteborg är en farlig stad en lördagsmorgon. Humor är ju känt för att avväpna allvarssamma och stressande situationer. Och kanske skämtade vi eftersom faktumet att han hade kunnat bli rånad, misshandlad och mördad ändå fanns som ett alternativ, och vi ville inte inse det.

Vad som helst hade kunnat hända. Han, och vi, hade enorm tur.

Fest

Jag börjar bli taggad. Något fruktansvärt taggad faktiskt! Ikväll blir det fest hos Sofie och B. Och sen blir det utgång. Om jag ska dansa?
När dansar inte jag?
Vad kul jag ska ha det! :)
Och som sedvanligt lägger sig nervositeten tillrätta som en pirrig klump i magen. Hihi! :)

Tack, tack så mycket för att det gick!

Jag är KLAR!
Min första hemtenta någonsin är KLAR!
Om jag är lättad? Om det känns befriande? Om jag är trött? Om jag var sugen på att ge upp ett flertal gånger? Om jag verkligen är glad?
Oja!
Men nu är den färdig!
Så vad gör jag nu? Lyssnar på Basshunter. Japp, jag gillar honom. Ingenting får mig att slappna av som techno/trance-liknande musik. Plus klassisk då.
Varför inte variera sig något oerhört när jag är igång?
Puh. Den är äntligen klar.
Nu kör jag stenhårt inför nästa kurs som börjar på onsdag.

Tentaångest?

Update om hemtentaläget: jag både längtar och längtar absolut inte till tisdag morgon. Längtar, för då är deadlinen över och den ska vara inskickad. Längtar inte för då ska den vara inskickad och vetskapen om att jag hade kunnat göra den bättre kommer nog gnaga i mig.

Hörde jag en liten ynklig röst inom mig säga 'Fan'?
I think I did.
På tisdag ska jag ha kul. Så är det bara. För då väger det roliga upp det tråkiga och bisarra.

När dammet har lagt sig

När jag ändå talar om fotboll:

"17.08: Det är inga smickrande scener för svensk fotboll som nu utspelar sig inne på Gamla Ullevi. Ner mot ena kortsidan har IFK- och AIK-publik nyss bråkat. Och rakt framför mig åkte en AIK-supporter på en käftsmäll för att han bar en gul/svart mössa. Är det verkligen nödvändigt att ha prisutdelning efter en sådan här match?"

Skrivet av Daniel Ehlersson, bloggande reporter från Göteborgsposten om dagens match.

Jag ställer, som även de flesta andra, frågan: Varför ska det alltid bli såhär efter en intensivt laddad fotbollsmatch? Kul att åka på stryk liksom. Inte.

Vad blir resultatet?

Det är lite sjukt, för hela mitt jag ryser för tillfället. Varför?
Det är IFK mot AIK idag. Matchen är igång.
Den matchen. DEN matchen.
Det är helt sjukt. Vilken stämning. Jag skulle vilja vara där och se den.
Och sen efteråt bara kunna teleportera mig hemåt om IFK skulle förlora (men det kommer inte ske), för då slipper jag alla obehagliga känslor jag kommer känna när AIK:arna antagligen kommer hävda sig likt som i en maktkamp.
Men IFK kommer vinna.
Heja Änglarna! :)

Update: Änglarna gjorde i 32:a matchminuten 1-0! HURRA! :)
Update 2: Det sägs att AIK har tagit SM-guld. Ska man verkligen tro på det?
Fan.

Lisebergshallen 31 oktober 2009

Så vad händer ikväll för Maria?
Jo minsann, Sara och jag ska på konsert med Lars Winnerbäck! :)
HURRA!
Och kommer det bli magiskt, otroligt och alldeles alldeles underbart?
Klart det kommer.
Nu jäklar Sara, ikväll ska vi ha kul :)

Lasse Winnerbäck med Miss Li Varberg 2008

FN-rollspel på MG

Jag sitter och arbetar med min hemtenta. Oh, älskade Osmaner. Och för att få en liten paus styr jag riktningen hit. FN-rollspelet på Marks Gymnasieskola.
Detta FN-rollspel som jag faktiskt var en av de tre arrangörerna till. Jag kan knappt beskriva känslan jag får när jag loggar in och ser vad jag ser.
Rollspelet är alltså kvar. Något jag har varit med om att skapa är alltså kvar. Det är fantastiskt och det gör mig otroligt glad! Det är inne på sin tredje omgång och det är ju helt vansinnigt. Jag plus mina fina vänner Sara och Emma skapade det. Vi satte konkretiseringen. Vi satte det på pappret. Vetskapen om att vi faktiskt gjorde det är divine. Närapå ogreppbar.
Och det gör mig så glad att en av mina vänners syster är med och arrangerar det i år. Och hur vet jag att det kommer bli bra då?
De här systrarna gör allting till 100 procent. Och det är framgångsreceptet nummer ett.
Ska minsann se om jag inte kan vara på plats 14-16 april 2010 för att se det.
Som sagt, känslan över att ha skapat något som faktiskt har bestått är närapå ogripbar. Jag får en rysande känsla i kroppen och min själ undslipper sig en behaglig suck. Lycka tror jag det kallas.

Och Emma, du har rätt. Den nya loggan är otroligt snygg!

Hjärtvolt och frågeställningar

Hemtentan är i full gång. Och jag läser fortfarande. För er universitetsvana så förstår ni att det inte är idealet. Men jag tror jag löser det här.
Men jag vet inte.
Jag vet inte hur ni blir vid ovana situationer, men jag personligen blir ömtålig. Och väldigt ödmjuk. Jag tittar på omvärlden med stora ögon och samtidigt som jag är såpass rädd att jag ibland vill hoppa ur kläderna och springa, blir jag samtidigt fascinerad.
Jag kanske tidigare har talat om det, men jag säger det igen. Att flytta till stora staden är en omställning för mig. En stor sådan.
Jag betalar mina egna räkningar. Jag handlar min egna mat. Och gör lunchlådor. Det har jag aldrig gjort innan. Jag tar hundraprocentigt ansvar för mina studier, och för att de ska lyckas. Det om något är en ny upplevelse för mig. Jag har aldrig på riktigt tvivlat på att jag ska klara mina studier på högstadiet och gymnasiet. Och har jag inte velat engagera mig så har jag ansett det vara okej. Men nu tvivlar jag alltså. Självdisciplin kallar en del det. Andra må säga att det tar tid att komma in i arbetssättet, att pressen jag känner kommer bli en del av mitt liv så småningom. Jag kommer inte känna av den. Den kommer vara lika naturlig som min puls.
Jag vet inte jag.
Men en annan sak jag har funderat på är att jag ofta här i stan ser människor som ser varma och glada ut som personer. Ibland ser jag killar vars utseende jag kan tycka har charmiga aspekter och mitt hjärta gör en liten volt. För han är ju snygg.
Och jag funderar då på om människor ser mig och tycker att jag ser vänlig, varm och levnadsglad ut. Jag kanske uppfattas som snygg i någons ögon. Jag kanske får någons hjärta att göra en volt. Eller är jag en av de människor som blicken bara drar förbi?
Frågan är om jag skulle lägga märke till min person om jag såg den på stan?

Skäl till oro?

Nyligen slog Lars Winnerbäck 'Hugger i sten' igång. De inledande fraserna får alltid mig att stanna upp;

"Jag dricker glögg med balkongdörr'n öppen inatt.
Jag är så trött på alla mail och koder.
Jag vill ha dig här på riktigt inatt,
och suga liv ur din halspulsåder."

Han har ju rätt, eller hur? Blir man inte trött på alla koder om hur man ska göra i vissa situationer; 'Såhär ska du flörta', 'Såhär vill din karl/kvinna ha dig att tråna i sängen', 'Såhär ska du bete dig mot din hyresvärd', 'Såhär ska du kallprata', 'Såhär ska du prata med din chef'.
Det fortsätter i evighet.
Förstår ni vad jag menar?
Jag är trött på sådant. Varför ska man följa dessa osynliga koder som inte har en rak och rätfram riktlinje om hur man ska agera? Det gör väl att förvirringen blir ett faktum?
Dessa koder gör mig otroligt förvirrad iallafall. Och därför skippar jag dem.
Är jag nyfiken, så försöka jag fråga. Är jag förvirrad om något så frågar jag.
Varför ska man flörta enligt vissa regler?
Jo. För att den man flörtar med ska få ett större intresse. Jomen visst.
Tror du inte på dessa regler men ändå följer dem så torde det innebära att den du flörtar med inte får se ditt rätta jag. För ens rätta jag ska väl stå för och faktiskt utföra ens egentliga principer om saker och ting?
Och är det inte också så att det är ens rätta jag som faktiskt får någon att falla för dig. Och oftast så faller även väl också du för någon som visar sitt rätta jag. Kanske bör utmärkas att man borde gilla den andras egentliga jag för att kunna falla för den personen. Det blev rörigt.
Men förstår ni grejen?
Min fråga är alltså varför koderna används?
Det kännas som de allra mest bara sätter käppar i hjulet för de flesta.

Det här med koder var inte vad mitt ursprungliga inlägg skulle handla om. Winnerbäck kom ivägen bara. Jäkla sätt.
Jag skulle berätta om att jag, tillsammans med min kamratgrupp, har bowlat idag. Det var jättekul! :) Jag slog ofantligt många strikes! Herre min gud. Jag hade sannerligen mina toppar.
Och jag känner att idén med Kamratgruppen inte är så illa. Två av de här tjejerna gillar jag verkligen. Och vi ska fika, ha matlagningskväll och spela badminton de närmaste veckorna. Det gillar jag!
Love badminton. Love food. Älskar att vara social.
Nu är det bara utgången och dansen som fattas. :)

Snart är det dags för hela-natten-dans. Och då menar jag hela natten.
Frågan är bara vilka ställen jag ska gå till? Kan starta på Trägår'n men det stänger ju kl 4.
Tips?

Jag har en tanke. Börjar jag bli slentrianaktig i mitt skrivande? Skriver jag som de flesta andra skriver? Håller min unikhet på att ebba ut? Berätta gärna för mig.
Jag vill vara unik.

Självklart blir det inte som jag har tänkt mig

Kvällen blev inte precis som jag tänkte mig. Skrivet nedan så var planeringen såsom att jag skulle spendera hela kvällen framför tv:en. Det hände inte.
Istället har jag bara mysat runt och försökt förklara för Per att jag inte är någon sektmedlem när jag skriver i ett sms att jag dansar runt huset. Jag skulle skriva 'dansar runt i huset'. Hrm.
För att han skulle försäkra sig om att jag inte ägnade kvällen åt att försöka framkalla okulta andar så ringde han. Och presenterade sig som Anders från Svensk Fondservice. För ett ögonblick trodde jag faktiskt att jag hade fått hans nummer fel. Puh. Jag hade inte gjort fel.
Så vi har diskuterat många saker han och jag idag. Dels min framtid. En smärre del av den såklart. Och jag har dragit min toppfem om vad jag tycker om med honom. Munhuggeri fanns självklart med på listan.
Vårt samtal rundade vi av med att slå vad om hur resultatet skulle bli mellan IFK Göteborg och Brommapojkarna. Han satsade på 2-0 , och jag på 3-0 till IFK.
Behöver jag ens säga att jag hade rätt och att jag trackade honom totalt för det sen ikväll?
Nej. Jag tänkte väl det.
Sen det faktum att han hävdade att han kommer vinna ölhävartävligen vi ska ha i sommar är ju en helt annan fråga.
Jag har även pratat med min fina Emma ikväll. Vi diskuterade sängar. Och att tekniken har gått alldeles för långsamt framåt eftersom man fortfarande inte kan ta med datorn in i duschen.
Dåligt. Jag hoppas verkligen teknikföretagen jobbar hårt med att lösa den här frågan.
För hur kan man överleva utan datorn i duschen liksom? ;)

Imorgon blir det en tidig bussresa till Göteborg, discobowling, filmkväll och kvalitetstid med min nya pojkvän Lapidus. Han är i textform.
Vem har sänkt sina pojkvänskrav från en riktigt person till en bok?
Va? Vem?

Lycka

Idag är jag lycklig för;

• Jag sitter på en skön stol i kök som flödar av varmt ljus. Jag är hemma. Och ett hem är så mycket mer än fyra hörn bildade av väggar. Här finns en del av mitt liv, mina minnen, mina upplevelser, mina skratt och mina sorgsna ögonblick.
  
• Jag är feberfri.
  
• Jag har ett vattenglas bredvid mig som jag kan dricka av precis när jag vill. Jag kan inte men jag försöker tänka mig hur det är att leva utan närsomhelst-tillgången på vatten. Rysandet av hemskhet som sker under min hud kan troligen ge mig en inblick om vad miljontals människor utan vatten känner varje dag.
  
• Min väldigt fina mamma har betalat två par stövlar åt mig idag. Tack. :)
• Jag har börjat förstå hur det är att hantera sin egna ekonomi, och att jag därmed måste göra begränsningar. Det är väldigt skönt att få lära sig det. För den lärdomen gör gott i framtiden.
• Jag har en sysselsättning, och det är att studera.
• Min frihet. Vad vore jag utan den?
• Det spelas bra musik på datorn för närvarande. Regina Spektor.
  
• Jag har köpt halstabletter och smärtstillande inför den kommande förkylningstiden.
• Jag har fått väldigt bra kontakt med en väldigt mysig och trevlig tjej på min kurs.
  
• Jag är lycklig idag för jag vet att jag har haft en bra barndom. Den har varit trygg och omhändertagande. Att växa upp tar tid.
• Och jag är väldigt lycklig för ikväll ska min kropp och mitt sinne spendera sin helhet framför tv:en. Jäsandes i soffan framför något program. Det låter perfekt i mina öron.
  

Vad är ni lyckliga av idag?

Stämmer?

Hihihihi. :)

Bild

Helt engagerad i sitt skolarbete. Onekligen

I brist på annat (läs: Maria vill inte läsa kurslitteratur) så kör jag en lista på vad som komma skall i veckan:

• Imorgon blir min underbara vän Jennifer 20 år gammal! HURRA! :)
  
• Imorgon får jag även ut min hemtenta.. Nervös? Det är minsta storlek på rätt synonym minsann.
  
• På tisdag kommer min fina kusin Linda hit och då ska vi fika. Och ta en promenad. :) Hurra där med faktiskt.
  
• Jag ska åka hem till min familj. :) Ja, jag behöver bara laga min egna mat två kvällar nästkommande vecka. Hurra på det med. :)
  
• Jag ska ha en frukostträff med en vännina. Det ska bli jätteskoj!
  
• På fredag ska jag arbeta med min tenta. Nervös? Nejnejdå. Varför kan du ens tro det?
• Och på lördag mina damer och herrar ska jag vara med på discobowling. Herre min gud. När bowlade jag sist? Jag kanske gick i mellanstadiet. Och nu är jag 20. Men absolut, jag kommer sopa banan med dem alla..! Mohahaha.
  
• Och sen blir det utgång. Hello foogie.
  
• Och vad gör jag på söndag? Öppnar inte ögonen och hoppas att pizzerian hittar hit utan att jag behöver ringa dem.

Tenta imorgon. Fy fasiken vad jag är nervös.

Make-up. En ny melodi?

Igår var jag på after work med några nyfunna vänner här i stan.
Innan dess var jag på sminklektion hos min kursare Emma. :) Hon instruerade hur jag skulle göra och jag skulle försöka utföra. Trots att jag inte förstod överdrivet mycket hur jag skulle göra så tycker jag att jag lyckades hyfsat.
Gillar det faktum att min hy faktiskt har lyster och jag älskar faktumet att jag gör ett gott försök med att kröka på läpparna sådär sexigt.

Ursäkta va? Skulle det föreställa sexigt?
Hrm. Ja, men precis.
Sen det faktum att jag ser förjävla trött ut är ju en helt annan fråga. Så inga frågor om det.

Drömmen återkommer

Jag älskar allt som oftast rytmik. En form av rytmik som jag verkligen älskar är rytmiken kommen ur fiolmusik. Den kan pendla mellan allt från våldsam till vaggviselugn.
Jag har funderat åtskilliga gånger på att börja spela fiol. Jag älskar ju som sagt det.
Nu ligger det härmed tre saker på min önskelista till julen;
matbidrag, klädbidrag och kunna-börja-spela-fiol-bidrag.

Hur coolt hade det inte varit om jag en gång i framtiden sa till er mina vänner:
"Jomen kom till Göteborgsoperan, jag ska spela där."?

Förundran

Idag har jag spenderat 7 timmar i staden.
Där har jag gått vilse till Majorna. Slutdestinationen var Linnéplatsen. Så förvirringen var hyfsat total kan jag tänka mig. Jag har sett vart 2:a Långgatan ligger, och förstå dess speciella rykte. Jag har ätit en seg köttfärspaj. Jag har lyssnat på hur amerikanskt studentliv är. Jag har blivit fascinerad. Mer promenader har gåtts och jag har druckit äppelthé. Och ätit en sträv kanelbulle.
Hur nu en sådan kan vara sträv.
Men tro mig. Det kan den.
Jag har pratat såpass mycket så det har börjat göra ont i halsen. Flertal gånger. Jag har diskuterat om Mellanöstern. Jag har pratat om lycka, och personliga framgångar. Och trygghet.
Jag har diskuterat musiksmak och fått medhåll. Jag har suktat efter att få se Tiesto, Guetta och van Helden i verkliga livet.
Jag har sett älven i skymningen. Det var verkligen vackert. Jag tror det kommer bli en av mina favoritplatser i den här stan. Det är ett bra ställe att tänka på kan jag tänka mig.
Jag har berättat om att jag en dag i mitt liv ska se föreställningen 'Svansjön'. Jag har tagit nya steg i Göteborg på ställen jag knappt visste fanns. Jag har haft det fantastiskt.
Jag har förundrats över hur fint det är att blåsa ut varm luft in i den kalla kvällsluften. Det blir som dimma för stjärnorna då.
Jag har även fått stå på tå på en perrong för att kunna kramas hejdå.

The childhood friends

Jag har precis pratat med min underbara vän Jennifer i en och en halv timme! Herre min gud.
Sannerligen, har jag satt igång är det svårt att stoppa mig. Tur i oturen?
Det jag egentligen tänkte säga var att jag älskar Jennifer iallafall. Hon är bra hon.

Måste höra av mig till Ida med. Ida, jag hör av mig! :)

Universitetsbruttan fortsätter sin resa

Nu ni, nu har jag anmält mig till vårens kurser.
Spänningen stiger.
Kommer jag bli antagen?
Kommer jag bli en grymt duktig engelskastudent?
Kommer jag diskutera hätskt om identitet?
Kommer Mellanöstern fortfarande finnas på mina läppar?
Eller kommer jag bli en IR-are?

Hur kommer jag tänka när jag ser om jag har kommit in eller inte? Kommer jag bli besviken om jag inte blir antagen till en viss kurs, eller kommer jag känna lättnad?
Som ofta, så många frågor. Så få svar.

Jag är nervös redan nu! Herre min gud. Hur ska det här gå?